Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRESA MED "DON QUIJOTE”
pessimistisk och brutal Don Quijote kunna
vara — en Don Quijote? Det mäktade i alla
fall inte Cervantes’ humor och melankoli
klara.
Den 21 maj.
(Liggstol, promenaddäcket,
filt och rock.)
Sedan i går kväll har dimsirenen ljudit
nästan oavbrutet, den tjöt, om jag minns rätt,
hela natten, och i morse började den sina
varningst j ut igen. Det regnar en smula,
horisonten — vår dagliga oändlighet — är inhöljd
i grått, och farten saktar av. Det blåser också,
men sjön är nu som förut rätt lugn, så det
finns ingen anledning att slösa flera ord på
det dåliga vädret.
På den svarta tavla, som sitter i
trappavsatsen ovanför matsalen, och som upptages
av de offentliga meddelandena, läste vi i
morse på engelska, att passagerarna klockan
elva måste infinna sig med sina biljetter vid
de numrerade livräddningsbåtarna för att av
respektive officerare få instruktioner gällande
en eventuellt inträffande katastrof. Jag såg
inte, om någon annan lydde ordern, men vi
förberedde oss i varje fall efter buljongen,
som vid denna tid serveras av vit jackorna, på
att inställa oss, ty katastrofer intresserar mig
mitt i denna polerade komfort, som är avsedd
att komma en att glömma situationens allvar.
När vi äro på väg och en smula tveka om vart
vi skola ta vägen, möta vi överstewarden,
välbekant för oss från matsalen, och han avslöjar
sig nu som vår räddningsbåtschef, vår lärare
och räddare — en jovialisk holländare som
talar engelska och tyska med samma färdighet
och har ett mycket humoristiskt sätt att klara
sig med små medel. Han är en litet oäkta
bon-hommetyp, säkert en utmärkt affärsman,
slätrakad med guldbågade glasögon på den smala,
böjda näsan, han har en vackert galonerad
rock, som på kvällarna är kort och framtill
har ett smokingliknande uttag. Han förde oss
nu till skådeplatsen för den eventuella
katastrofen och förklarade för oss på sin lustiga
men behagliga, på samma gång spetsiga och
gutturala holländska tyska lätt och gemytligt,
hur det går till, när man kliver ombord: ”Här
kommer alltså båten, en motorbåt, en mycket
trevlig båt, inte så stor bara, om det är hög
sjö, den kommer ned från övre däck, blir
hängande här vid relingen, vi stiger ombord,
och sen bär det av ut på sjön, och jag kör er
hem ...”
Hem — en underlig formulering! Det låter,
som om vi där ute på havet skulle säga vår
adress för att han skulle föra oss dit med sin
räddningsbåt. Hem — vad innebär egentligen
det? Betyder det Küsnacht vid Zürich i
Schweiz, där jag har bott i ett år och är mera
gäst än jag är hemma, så att jag knappast
kan ange den adressen som rätta målet för en
räddningsbåt? Eller betyder det, längre
tillbaka, mitt hus vid Herzogpark i München, vid
Isar, där jag hade tänkt få sluta mina dagar,
men som nu har avslöjat sin karaktär av
tillfällig uppehållsort och pied-å-terre?
Hem — det skulle kanske gå ännu längre
tillbaka, till barndomen och mitt föräldrahem i
Lübeck, som står där kvar i nuet men ändå
är djupt försjunket i det förgångna. Underlige
båtbefälhavare och räddare med dina
glasögon, dina guldtrianglar på ärmarna och ditt
obestämda ”hem”!
I varje fall voro vi nu instruerade och
pratade sedan bort en stund med vår
skyddsängel — jag ville för resten ha reda på, om
han redan någon gång varit med om en
katastrof och en sådan ombordstigning i en
räddningsbåt. ”Tre gånger”, svarade han. Tre
gånger har det redan hänt honom under hans
sjömansliv; det blir inte så lätt att dränka
en, som har varit med om så pass mycket på
sjön ... — Men hur så, då? Hur hade det
gått till? — ”Vi gick på!” svarade han skämt -
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
