Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMASMANN
samt förvånad. Vi gick på, hur skulle det
annars ha gått till? Det händer alltid, när
man är länge på sjön. — Vi kunde inte göra
oss någon klar föreställning om detta, vi
kunde inte fatta, hur den diplomerade
naviga-tionsteknik, som vi så blint litade på, så lätt
och så ofta kunde svika, att man bara rätt som
det var ”gick på”. Men något närmare besked
kunde vi inte få ur honom. Hans habilt och
skickligt utnyttjade men reellt sett ganska
begränsade ordförråd hindrade det. Kanske var
det bara skoj, vad han berättade för oss —
någonting i stil med hans drömmande
uttryckssätt ”kör jag er hem”.
I matsalen ägnar han sig företrädesvis åt en
amerikansk familj, som uppenbarligen har det
väl förspänt i livet, som alltid rör sig utanför
dagens meny och tillfredsställer sina krav på
livet med extrabeställningar, hummer,
champagne och omelettes en surpris e.
Visserligen går han med händerna på ryggen
och med mycken professionell humor bakom
glasögonen från bord till bord och beskär
var jom och enom av sin jovialitet. Men där
stannar han längst och helst, håller noga ett
öga på leveranserna av extrabeställningar och
ingriper väl också själv personligen i
anrättandet. Man kan iakttaga denna prosperity
med desto renare intresse som ingen behöver
svälta. Förplägnaden är riklig; vad jag
särskilt uppskattar är, att man själv får bestämma
måltidens kvantitet. Det existerar inget slags
tvångsmatning i och med en fixerad meny.
Hela den tättryckta och alltid nya å la
carte-listan står till förfogande; alltefter lust och
möjligheter sätter man samman sina måltider
efter den, och förmådde man, kunde man tre
gånger om dagen äta igenom hela
förteckningen från Hors d’æuvres till Icecream. Men
ack, hur lätt människan finner sin
begränsning! Rederiet vet detta, och alldeles säkert
har dess frihetsprincip på denna punkt visat
sig ekonomisk — särskilt på vintern.
Vi sitta vid det runda mittbordet
tillsammans med två officerare — doktorn, som är
ung och sympatisk, amerikan till
nationaliteten, och kvartermästaren, en holländare av
klassisk flegma och en sådan aptit, att han
alltid får dubbla portioner. Så ha vi också
en gemytlig liten business-man från
Phila-delphia, som gärna dricker champagne och
som i fråga om habitus och själslig utrustning
påminner mig om vissa representanter för den
merkantila kulturen hemma, och en äldre, med
borgerligt pedanteri klädd fröken, som hela
tiden sitter och skrattar av ren vänlighet, har
hälsat på bekanta i Holland och nu är på
hemväg. Sedan hon kommit i land måste hon
ytterligare fara tvärsöver hela kontinenten, ty hon
har sitt hem i staten Washington vid Stilla
oceanen.
Man ger sig av på resor — men ofta mycket
oförnuftigt. Min hustru är utom sig över ett
par tvillingbabies från Rotterdam, som vi ofta
titta på i deras vagn på däck, och som man
tagit med sig för att de ska få hälsa på sin
farmor i Sydcarolina. Den gamla damen vill
se sina barnbarn — för all del, men det är
fruktansvärt egoistiskt. Sydcarolina ligger
sydligare än Sicilien, i juni är där oerhört hett,
och om nu de två barnen från Rotterdam
skulle få kolera där nere och dö, vad skulle
då farmodern säga? Det rör inte oss, men när
man blir instängd tillsammans med sådana
företeelser innanför samma horisont, så kan
man inte undgå att reflektera över saken.
Barnens sköterska är judinna och läser
moderna böcker. Modern äter tillsammans
med de äldre syskonen inte så långt borta
från oss i ett hörn av salen, vars gäster vi även
utom detta vårt specialintresse blivit bekanta
med — sedan oändligt lång tid tillbaka,
förefaller det oss. Det är inte så många och alltid
desamma. Ingen stiger av eller på — det är
uppenbart omöjligt, och ändå ertappar man
sig ibland med att sitta och vänta på att i alla
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
