Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRESA MED ”DON Q UIJ O T E”
skrev riddarromaner av renaste vatten igen!
Han faller ur rollen med sina pastoraler. Det
är, som om han ville visa, att han också kan
vad tiden kan, ja, att han behärskar tekniken
som en mästare. Om han på samma sätt faller
ur rollen och sviker sig själv i de
humanistiska anföranden som han då och då låter sin
hjälte hålla, om han i och med detta spränger
hans karaktär, går utanför sitt gebit och på
ett okonstnärligt sätt själv tar till orda — det
tvekar jag om att avgöra. De äro ypperliga,
dessa tal; till exempel de som behandla
uppfostran och natur- och konstpoesi, och som
reskamraten i den gröna manteln får höra —
fulla av rent förnuft, av rättrådighet, god vilja
och formell nobless, så att figuren i gröna
manteln med allt skäl förvånar sig, och detta
till den grad, ”att han helt frångick den åsikt
han ursprungligen hade hyst, nämligen att
den andre inte var klok”. Denna åsikt skall
också läsaren frångå. Don Quijote är
visserligen narraktig men alls ingen dåre, vilket
visserligen diktaren själv från början inte helt
hade klart för sig. Hans aktning för den
skapelse, som fötts av hans egen komiska fantasi,
befinner sig under hela berättelsens gång i
oavlåtligt stigande — denna process är kanske
det mest fängslande i hela romanen, ja, är en
hel roman för sig, som också sammanfaller
med läsarens växande aktning för verket, som
först helt anspråkslöst var tänkt som ett grovt,
satiriskt skämt, utan att diktaren själv hade
den minsta aning om till vilken symbolisk
rang hjältens figur var bestämd att växa. Den
optiska förändringen tillåter och
åstadkommer, att författaren i hög grad blir solidarisk
med sin hjälte: han tvingas att identifiera sig
med Don Quijote, göra honom till
språkrör för egna åsikter och synpunkter och att
komplettera Don Quijotes högst chevalereska
charm — som finns där trots all ynklighet i
hans yttre uppenbarelse — med andlig stil
och verklig bildning.
Den 25 maj.
I går kväll var det bio i ”the Social Hall” —
inte ens denna civilisationens nådegåva skola
vi alltså behöva undvara på vår resa, och det
är ganska kuriöst att avnjuta den under
nuvarande yttre omständigheter. Den vita
pro-jektionsduken var uppsatt i ena ändan av
salen, i den andra befann sig den underbara
apparat, utsändande bilder och toner, till
vilken utvecklingen har förvandlat vår
ungdoms laterna magica. Man sitter
smokingklädd i det eleganta, lätt rullande
sällskapsrummet i sin fåtölj vid ett förgyllt litet bord,
dricker sitt te, röker sin cigarrett och beskådar
— alldeles som på ”Capitol” eller ”Eldorado”
där borta på fasta landet — den talande och
rörliga skuggan framför en. Det är en ganska
förbluffande situation. De agerandes var för
övrigt inte mindre egendomlig; den var i varje
fall minst lika elegant och bekväm. Stabilt
välstånd var den självklara förutsättningen för
deras liv och öden, och detta faktum kom
åskådaren att känna en viss trygghet inför de
hemska konflikter och hemsökelser, som de
blevo offer för. Väldiga, förnäma
salongsper-spektiv, dukade bord, som dignade under
kristaller och fruktuppsatser — filmen visar med
förkärlek rikedomen, på det att folket må ha
någonting att drömma om och den
penningstarka delen av världen någonting att på ett
smickrande sätt spegla sig i. Denna film var
amerikansk och skildrade en äldre affärsman,
som hade en olycklig, trånande och dilettantisk
svaghet för musik, konst, skönhet, och som
övergav sin hustru för att i Paris fortsätta
jakten efter dessa lysande illusioner.
Resultatet av hans klumpiga försök blir naturligtvis
ett nätt misslyckande: den kvinna som
förkroppsligar hans längtan tillfaller en ung
musiker, som han med sina pengar har
förhjälpt till ära, och slutscenen visar honom vid
telefonen, då han meddelar sin tåliga maka
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
