Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMASMANN
där hemma, att han skall komma tillbaka —
ett slut som visserligen är melankoliskt men
som äifdå kan uthärdas, då man vet, att
salongsperspektiven och kristallborden
fortfarande vänta på den visserligen svårt besvikne
men väl också i någon mån lugnade stackars
mannen.
Det dumma var, att vi avnjöto denna
behagliga och ståndsmässiga historia i ett alltför
fåtaligt sällskap — tio eller tolv personer
i stället för hundratals — i lyxångarens blå
och gyllne ”Social Hall”, vars gapande,
för-lustbringande folktomhet gav oss en bild av
ett betänkligt vacklande ekonomiskt system.
Inte ens alla som hörde till vår lilla
ståndsmässiga grupp hade infunnit sig. Jag saknade
den antecknande amerikanen med fiskmunnen.
Var fanns han? Nu igen hos de judiska
emigranterna i Touring Class? En irriterande
herre. Han reser första klass och deltar
smokingklädd i våra måltider. Men våra
intellektuella förströelser undandrar han sig på ett
ganska förolämpande sätt och försvinner i
stället in i en främmande och fientlig sfär.
Man måste veta, vart man hör. Man måste
hålla ihop.
Äventyret med lejonet är obestridligen
höjdpunkten i Don Qui jotes handlingsliv och
uppriktigt talat förmodligen också hela romanens
kulmen — ett härligt kapitel, berättat med
ett komiskt patos, som förråder, hur förtjust
diktaren själv varit i sin hjältes heroiska
narr-aktighet. Jag läste genast igenom kapitlet två
gånger å rad, och alltjämt är jag uppfylld
av dess egendomligt rörande, storartat komiska
skildring. Mötet med den bevimplade vagnen
med de afrikanska vilddjuren, ”som general
von Oran sänder som present till Hans
Majestäts hov”, är förtjusande redan som
kulturbild. Och den spänning, med vilken man läser
de sidor, på vilka Don Quijote till sin kamrats
förfäran och utan att låta sig ”vilseföras” av
några som helst förnuftiga invändningar envist
yrkar på att vaktaren skall släppa ut de
fruktansvärda och hungriga lejonen ur buren,
så att han får kämpa med dem — denna
spänning visar bäst med vilken utomordentlig
konst berättaren förstår att fasthål la och
konkret gestalta ett och samma själsliga motiv
genom alla bokens skiftningar och växlingar.
Don Quijotes vansinniga djärvhet är dubbelt
förbluffande, därför att han ingalunda är så
galen, att han inte är medveten om den. ”Att
angripa lejonen”, säger han efteråt, ”var för
mig en tvingande plikt, fastän jag genast
insåg, att det innebar en oerhörd djärvhet;
ty jag vet väl, att tapperheten är en dygd, som
ligger mittemellan två ting, som var för sig
äro föraktliga, nämligen fegheten och
dumdristigheten. Men det är mera klandervärt, om
den tappre går för långt i dumdristighet, än
om han nedsjunker i feghet, ty på samma sätt
som det är lättare för slösaren än för den
girige att vara generös, så är det lättare för
den dumdristige att vara verkligt tapper än
för den fege att höja sig till verklig
tapperhet.” Vilken fin moralisk insikt! Mannen i den
gröna manteln kommenterar också alldeles
slående: allt vad Don Quijote säger, är bra
och förnuftigt, men allt vad han med
utgångspunkt därifrån gör, är tokigt, dumdristigt eller
dåraktigt. Man har nästan det intrycket, att
diktaren vill framställa detta som en naturlig
och oundviklig antinomi i det högre
moraliska livet.
Den klassiska, hundratals gånger
konstnärligt förevigade bilden av den utmärglade
hidalgon, som stiger av sin märr, därför att
han är rädd, att hästens mod inte kommer att
motsvara hans eget, beredd att med sin dåliga
sköld och sitt usla svärd ta upp striden — hur
han står där vid den öppnade buren och ”med
kall uppmärksamhet följer de väldiga lejonens
rörelser, darrande av heroisk otålighet att få
komma i ’handgemäng’ med dem” — denna
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
