Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRESA MED ”DON Q UIJ O T E”
utomordentliga scen har nu i Cervantes’ egna
ord på nytt blivit levande för mig, liksom
också fortsättningen med dess blamanta
upplösning av Don Qui jotes heroiska attityd. Ty
det ädla lejonet, som inte är lagt för scener
och heroiska attityder, vänder efter en kort
granskning ”sin bakdel” mot fienden och
lägger sig igen med stor kallblodighet och
orubbat lugn åter till vila i sin bur. All den
gemena komik, som ligger i förödmjukelsens
begrepp, kommer här Don Quijote till del
genom det majestätiska kreaturets föraktfulla
uppträdande. Han blir också alldeles utom
sig. Han kräver, att den darrande vaktaren
med hugg och slag skall tvinga lejonet att
resa sig och gå till angrepp. Mannen vägrar
och låter riddaren förstå, att hans ädla hjärta
redan tillräckligt har dokumenterat sig: ingen
tapper kämpe är förpliktad till mera än att
utmana sin motståndare och vänta på honom
på öppen mark; om fienden sviker, så faller
hela skammen på honom och så vidare. Denna
synpunkt accepterar Don Quijote till slut, och
samma näsduk, med vilken han nyss torkat sin
kallsvett, fäster han nu som segertecken på
sin lans, varefter Sancho, som smitit och på
avstånd iakttager detta, säger: ”Sannerligen,
om inte min herre har övervunnit de vilda
bestarna, ty nu kallar han på mig.” Det är
alldeles underbart.
Ingenstädes blir diktarens avsikt att
samtidigt förnedra och upphöja sin hjälte
tydligare än här. Förnedring och upphöjelse äro
emellertid ett begreppspar, som är fyllt av
kristen mentalitet, och just i deras
psykologiska förening, deras humoristiska inflätande
i varandra visar det sig, i hur hög grad ”Don
Quijote” är en produkt av kristen kultur,
kristen psykologi och mänsklighet, och hur
mycket kristendomen ändå betyder för själens
och diktens värld, ja för själva det mänskliga
och dess dristiga utvidgande och befrielse. Jag
kommer här att tänka på min Jaakob, som
fullständigt vanärad har legat i stoftet inför
pojken Eliphas, och som driven av sin trots
allt längst ner icke helt tämda och krossade
själ skaffar sig den stora upprättelsen i
drömmen. Säga vad man vill: kristendomen, denna
judendomens blomning, är och förblir en av
de båda grundpelare, på vilka Västerlandet
vilar; den andra är medelhavsantiken. Om en
av dessa fundamentala förutsättningar för hela
vår etik och bildning — eller båda — skulle
förnekas av någon grupp västerländska
människor, så skulle detta betyda, att denna grupp
skulle utträda ur Europa och ett ofattbart —
dess bättre knappast helt möjligt —
tillbaka-skruvande av hela dess mänskliga nivå.
Pascal-beundraren Nietzsches hektiska kamp mot
kristendomen var en onaturlig excentricitet,
som egentligen alltid irriterat mig — som så
mycket annat hos denne rörande hjälte. Goethe,
som växt ut på ett lyckligare sätt och var
psykiskt friare, lät inte sin ”deciderade
heden-dom” hindra sig att’ på det utomordentligaste
sätt hylla kristendomen som den sedliga kraft
den är och att alltså hälsa den som sin
förbundsvän. Uppjagade tider som vår egen
frestas alltid att förväxla det momentana med
det eviga — till exempel liberalismen och
friheten — och att kasta ut barnet med
badvattnet; just då tvingas den som står friare,
har litet mer allvar och inte vacklar i tidens
stormar, att gå tillbaka till det fundamentala,
reflektera däröver och bli dess omutlige
försvarare. Den kritik, som vår tid riktat mot den
kristna moralen (att inte tala om dogmer och
mytologi) och de korrigeringar i livskänslans
namn, som företagits av densamma, äro och
förbli, hur djupt de än kunna nå, och hur
omskapande de än må verka, företeelser på
ytan. Det yttersta, det i sista hand bindande
och bärande elementet i Västerlandet, det som
en gång vunnits och aldrig kan uppges — den
kristna kulturen — tangeras inte ens av sådana
strävanden.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
