Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMASMANN
Den 26 maj.
Skeppstidningen är ett särdeles svagt
nummer, det måste erkännas. Den kommer alla
dagar utom söndagarna, så att det lika litet
skall saknas färsk trycksvärta som färskt bröd
ombord. Den skjuts in till oss under dörren
i vår hytt, där vi finna den och ta upp den,
när vi komma ner före lunchen, och vi läsa
den genast, ty vem vet vad Europa kan ställa
till, så fort man har vänt ryggen till! Till stor
del är tidningens innehåll tryckt i förväg,
särskilt annonser och bilder, och har alltså icke
något aktualitetsintresse. Men båten har ju sin
radio: skenbart isolerade och övergivna mitt
i havets stora öken stå vi i själva verket i
kontakt med hela världen, kunna sända ut
underrättelser åt alla väderstreck och själva
uppfånga sådana från alla håll, och vad man
gnistar till oss från kontinenterna rycks in
i de spalter i vår tidning, som just för detta
ändamål lämnats öppna. Vad är det vi ha
läst i dag? I en stads zoologiska trädgård har
en tiger under en tids sjukdom fått litet visky
som medicin, och djuret fick därefter en sådan
lidelse för detta fluidum, att det inte kan
undvara det ens efter sitt tillfrisknande utan
dagligen kräver sitt kvantum visky. Detta står vid
sidan av andra liknande meddelanden i vår
skeppstidning. Det är avgjort en glädjande
underrättelse. Man missräknar sig ingalunda
på vår glada och förstående sympati för den
alkoholiserade tigern. Men föreligger ändå
inte i alla fall här ett missbruk? Ett teknikens
underverk som den trådlösa telegrafien måste
användas för att befordra sådana nyheter över
land och sjö! Ack, dessa människor! Deras
andliga och moraliska utveckling har inte
hållit jämna steg med den tekniska, den har
alldeles blivit på efterkälken, det visar sig här
på nytt, och åter börjar man tvivla på att
framtiden kommer att bli lyckligare än den tid vi
lagt bakom oss. Det är just avgrunden mellan
mänsklighetens tekniska mognad och märkliga
omogenhet för övrigt som skapar den
misstrogna nyfikenhet, med vilken man kastar sig
över alla nyhetstidningar. Och då får man den
lustiga tigern till livs. Vår radio kan också
gnista ett S. O. S. För teknikens egen skull
önskade man nästan, att tillfälle erbjöde sig.
Mycket fängslande och betydelsefull är
”Don Quijote”-episoden med moren Ricote,
den före detta kryddkrämaren i Sanchos by,
som i enlighet med utvisningsedikten har måst
lämna Spanien, och som, jagad av
hemlängtan men också i förhoppning om att kunna
gräva upp en gömd skatt listar sig in i landet
igen, förklädd till pilgrim. Detta kapitel är
en listig blandning av lojalitetsbetygelser och
deklarationer om författarens egen strängt
katolska kristendom och oinskränkta
underdånighet under den store Filip III å ena sidan
och å den andra den mest levande medkänsla
med morernas fruktansvärda öde: träffade av
konungens bannstråle måste de utan hänsyn
till individuella lidanden offras för statens
förmenta rätt och drivas ut i elände. Genom
det första — lojalitetsbetygelserna — köper
Cervantes sig rätt till det andra —
medlidandet; jag misstänker, att man alltid har
insett, att det första bara är ett politiskt sätt
att uppnå det andra, och att diktarens
uppriktighet egentligen tar sin början i och med
det senare. Han låter den olycklige moren
själv uttala sitt erkännande av Hans Majestäts
befallningar, som otvivelaktigt äro ”rättvisa”.
Många, låter Cervantes honom säga, hade inte
alls velat tro, att det var allvarligt menat med
dessa påbud utan blott tagit dem för hotelser.
Han själv hade emellertid genast insett, att
man hade att göra med verkliga lagar, som
skulle komma att genomföras med oblidkelig
stränghet, och detta hade han kunnat inse,
därför att han kände till sitt folks ”skändliga
anslag”, anslag av en sådan natur, att han
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
