Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRESA MED ”DON Q UIJ O T E”
måste betrakta det som en gudomlig ingivelse,
då Hans Majestät fattade sitt ”djärva beslut”
och genomförde det. Dessa skändliga anslag,
som motivera kungens ingivelse, specificeras
inte närmare: de få stanna i skammens
skumrask. Men de ha existerat — inte i den
meningen, att alla skulle vara skyldiga, ty
Ricote inskärper, att det i hans folk också
fanns en och annan ståndaktig och uppriktig
kristen, tyvärr inte så många dock, och därför
vore det inte lyckligt att nära ormen vid sin
barm och hysa fienden i sitt eget hus. Den
saklighet och måttfullhet, med vilken
Cer-vantes låter den olycklige mannen resonera,
är beundransvärd. Men oförmärkt glida de
båda över i ett annat farvatten.
Landsförvisningens straff var rättvist, säger moren; man
torde också anse, att det var ett lätt och
angenämt straff. I själva verket är emellertid
straffet det fruktansvärdaste, som man kunnat
finna på för honom och hans folk. ”Var vi än
äro, begråta vi Spanien, ty här blevo vi dock
födda, och det är vårt rätta fosterland:.
ingenstädes komma vi att mottagas så, som vår
olycka kräver, och i Barbariet (Berberiet) och
andra delar av Afrika, där vi trodde att vi
skulle hälsas välkomna, bli hedrade och
omhuldade, där kränker man oss och misshandlar
oss mer än någonstädes.” Så fortsätter den
spanske moren att klag^, bittert och gripande.
Det goda märker man inte, förrän man mister
det, säger han, och hos de flesta av hans folk
är längtan tillbaka till Spanien så stark, att
de lämna hustru och barn och med fara för
eget liv våga sig tillbaka; så stor är deras
längtan, och nu vet han av egen erfarenhet, att
fosterlandskärleken är en underbar sak.
Cervantes’ hjärta, som kommer till tals i
andra delen av Ricotes anförande, övertygar
mer än hans försiktigt underdåniga tunga:
han hyser medlidande med alla dessa hetsade
och utstötta, som äro lika goda spanjorer som
han själv och trots någon annan; ty i Spanien,
som efter deras utdrivande inte kommer att
bli renare utan endast fattigare, äro de födda,
det är deras sanna, naturliga fädernesland, och
slitas de upp ur Spaniens mark, komma de att
vara främlingar överallt, och överallt komma
de att tala om ”hemma” — ”hemma i Spanien
var det så och så — och mycket bättre”.
Cervantes är en fattig, allt annat än oberoende
litterat; han måste vara lojal. Men efter att
han ett ögonblick har förvandlat sitt hjärta
till en mördarkula, renar han det bättre än
Spanien renar sig med sina edikt. Han vågar
väl inte öppet klandra grymheten i de
förordningar han nyss har accepterat, men han
gör det indirekt genom att betona de utstöttas
kärlek till fosterlandet. Han vågar till och med
tala om tankefrihet: Ricote berättar, att han
från Italien sökte sig till Tyskland och där
fann ett slags fred och ro. Ty Tyskland, det
är ett godsint land, dess invånare bryr sig inte
om ”oväsentligheter”, där lever var och en så
som han finner bäst, och på de flesta platserna
i landet kan man glädja sig åt full tankefrihet.
[Här kände jag naturligtvis en patriotisk
stolthet, låt vara, att de ord, som väckte denna
känsla, voro gamla. Det är alltid angenämt,
att ur främlingars mun höra sitt land prisas.]
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>