Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Kaj Munk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAJ MUNK
gaards polemiska älsklingsglosa. Kaj Munk
tar på ämnet på en gång mindre kristligt och
mera dramatiskt. Han menar att den rena
viljan till makt också kan alstra en hjärtats
renhet — om blott viljan är stark nog. Om
Satan är uthållig, om han är sig själv nog
och kan skjuta alla hänsyn åt sidan för att
hävda sig själv, då är han oövervinnlig, då
är hans hjärta rent — då är han Gud.
I grund och botten är det alltså Ibsens
”Brand”, som kommer igen i ”En Idealist”,
men en Brand, som har mera av Caliban än
av Ariel. Kaj Munk har utvidgat begreppet
”idealist”. Hans Herodes är närmast vad man
på Ibsens tid skulle ha kallat en
”materialist”. Kaj Munk får kanske jämnt göra att
försvara sig inför Kierkegaard. Gentemot Ibsen
blir det en lätt sak. Är kanske icke materien
i ljuset av fysikens nyaste rön — en idé!
Herodes är i Kaj Munks skådespel en
personifikation av den rena ”viljan till makt”
(Nietzsche). Psykologiskt är Herodes ett
monstrum — men när har psykologi, det vill säga
fotografisk framställning av själsliv, någonsin
gjort verkan och alltså varit verklighet — låt
vara inom illusionens ram — på teatern?
I varje fall icke hos de grekiska tragöderna
och icke hos Shakespeare! Och ännu mycket
mindre hos de stora komiska diktarna. Kaj
Munks Herodes har ingenting med psykologi
att göra, och därför verkar ett motto av
författaren till ”Sjukdomen till döds”
malplacerat. ”En Idealist” är ett idédrama, ett
problemskådespel. Det är icke påverkat av
Heb-bels sköna, novellistiska tragedi ”Herodes och
Mariamne”, som en fåkunnig anmälare
insinuerat, utan av ”Brand”. Ibsens Brand
offrar allt för idealet, han stiger etiskt allt
högre och högre och slutar i iskyrkan, långt
borta från allt levande. Herodes offrar allt
för materien, uttryckt i maktbegäret, och han
slutar i splittring, är lamm och lejon i en
otrolig kombination, flåsande av mordlust
KAJ MUNK
och ånger på samma gång. Men denna
lösning är logisk, icke psykologisk. Man tror
inte på omvändelse i detta stenhjärta, men
man tror gärna, att det kan splittras i många
små hårda flisor. Men knäfallet, bönen måste
med därför att Munk vill det, därför att det
passar honom, därför att det är hans idé med
”En Idealist”. Och varför sätter man problem
under debatt i konsten om icke för att få
presentera den lösning, man hela tiden har haft
gömd i ärmen?
”En Idealist” är ett läsdrama, och det gör,
som det mesta Kaj Munk skriver, intryck av
att ha improviserats, skrivits ned i flygande
hast, utan hämningar. Detta skrivsätt är både
på gott och på ont. Kaj Munk är en
utomordentligt begåvad skribent, han har något på
hjärtat, han har ordet i sin makt, och därför
lyckas han med mycket, men inte med allt —
man har rika tillfällen att förarga sig över
hur vårdslösad och vanskött hans talang är,
hur omogen, så snart det är fråga om att lösa
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>