Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Kaj Munk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAJ MUNK
man hjälpte dem, som kunde tänka litet
längre, att finna en förklaring till den
spontana succé, som skådespelet upplevde på
teatern. Dramatiken är ingen experimenterande
konstart. För experiment lämpa sig lyriken
(fritt behandlade lyriska konstformer, fri vers,
prosalyrik) och romanen (Proust, Joyce,
Hux-ley, Döblin, Dos Passos och så vidare) vida
bättre. Kanske är det poetiska experimentet
överhuvudtaget ett oting, för så vitt som dess
viktigaste förutsättning icke är förmåga utan
oförmåga — men särskilt ofruktbar är den
experimenterande dramatiken, därför att
teatern vänder sig icke till den individuelle
läsaren utan till en publik, som icke längre består
av individer utan av individens motsats:
massan. Därmed är också sagt, att ett konstverk,
som huvudsakligen är motiverat av reflexion
och ironi, vars verkan icke är direkt utan
indirekt, är förspillt för teatern. Därför är en
dramatiker som O’Neill i det stora hela så
ofruktbar. Han experimenterar med teatern
och misskänner därvid dess möjligheter. Han
skriver ”Mourning Becomes Electra”, som
möjligen är ett psykoanalytiskt mästerverk
men som på scenen avslöjar sig som en
naturalistisk pseudotragedi av banalaste slag
(”Thé-rèse Raquin” och andra dramatiseringar efter
Zola vore sceniskt att föredraga). Han skriver
”Ah, Wilderness” med ironisk baktanke, och
det verkar på teatern antingen inte alls eller
också som en sentimental pjäs från
gråt-perioden.
”Ordet” är av absolut direkt verkan. Det är
varken reflekterande eller ironiskt, varken
psykoanalytiskt eller vänt ut och in så att
man kan se hur det ser ut på avigsidan. Det
är ett folklustspel med välkända roller och
beprövade scener. Och så är det i alla fall
något helt annat. Vad är det då?
Först är det en omdiktning av diktarens på
teatern misslyckade ”En Idealist”. Mikkel
Borgen är Herodes än en gång, lokaliserad
(den grundtvigianske storbonden i Danmark
omkring 1900) och ”idealiserad”, ty Mikkel
är en idealistisk upplaga av ”materialisten”
Herodes, men en man med båda fotterna på
jorden, i myllan till och med. Viljan till makt
är omigen motivet. Och som Herodes måste
Mikkel böja knä. Herodes blev liten gentemot
barnet, som hade undgått att bli mördat i
Betlehem — dråparen kunde icke förmå sig
att själv mörda den oskyldige, och så var det
slut med hans hjärtas renhet. Som träffad av
blixten ligger han där i sina synders träsk:
”För första gången böjer jag knä för någon
och ödmjukar mig, jag ber om förlåtelse,
förlåt mig allt ont jag har gjort, alla mina
synder . . .”, men allt intill änden är den
sataniska och världsliga viljan till detta liv och
till makten lika levande: ”Kräv allting av mig,
låt mig plikta med allt. . . Men låt barnet
dö, låt en orm stinga det, låt det krossas
mot klippan, låt det trampas ned i ett
upplopp, låt det spetsas på spjut och hängas på
trä, låt mig dö som konung, giv mig tillbaka
den krona, för vilken jag har offrat min själ,
tag mig till nåder, förbarma dig över mig,
du, min kejsare, min Herre, du Jakobs Gud!”
Kristen ånger och hednisk vildhet storma
mot varandra i Herodes’ sista långa monolog.
Samma drama är fyndigare och mycket mera
dramatiskt uttryckt i dödsscenen i Marcus
Lauesens roman ”Och nu väntar vi på skepp”.
Fru Juliane Hagemeyer säger med en röst som
icke längre är en mänsklig stämma utan ett
skrik, ett djurs skrik: ”, . . Jag vill, jag säger
att jag vill det, jag befaller — han är
oskyldig. Jag befaller, jag befaller.”
Men i ”Ordet” säger Mikkel Borgen, som
tvingats på knä av påskens under, endast
dessa få ord: ”Herre, förlåt mig, förlåt mig,
jag är en syndig man.” Här talar ingen
”problematisk karaktär” och ingen karaktär ur ett
problemdrama. Här talar Mikkel Borgen, en
stolt, högmodig storbonde, som har sett undret
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
