Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Kaj Munk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAJ MUNK
Jag förstår icke, hur Kaj Munk
överhuvudtaget skulle ha kunnat undgå att presentera
undret på scenen. Det förefaller mig, som
han förr kunnat flyga till månen i ett
järnbadkar. Han kunde naturligtvis helt och hållet
ha låtit bli att skriva sitt skådespel. Och det
är vad Helge Rode och hans senare angripare
praktiskt taget önska att han hade gjort. Men
eftersom han nu ville skriva det, fanns det
ingen väg ”udenom”. ”Ordet” är ju ett svar
på ”Over Evne” — det kristna svaret. I ”Over
Evne” sker det också ett under, som icke är
något under. Flera franska läkare och deras
verk ha tagits till vittne på att allting gick
mycket naturligt till, fastän tokar och
upphetsade människor gingo och trodde
motsatsen. Huvudsaken är, att undret icke skedde.
Gud kom icke. Om Björnson har sista ordet,
så är evangeliet icke längre levande. Då är
kristendomen död — det är ute med tro, hopp
och kärlek. Ty dessa dygder existera endast
under korset. Men Munk ville icke låta
Bjørn-son behålla sista ordet. Icke i konsten, icke på
scenen. Och därför skrev han ”Ordet”, och
därför lät han undret ske.
Folk, och inte bara folk, utan poeter och
kritiker, förargar sig över att undret icke sker
i Vedersø utan sker på scenen, i teaterns värld,
i poesiens illusion. Men även om det nu hade
skett under i Vedersø, vad hade det haft med
teatern och litteraturen att göra? Har världen
blivit så ”ekonomisk” och ”teknisk”, att den
inte längre kan låta poesien finnas till i kraft
av sin egen, solklara rätt?
”Ordet” är icke en händelse som angår
religionshistorien, utan teater- och
litteraturhistorien. Det är en sak mellan Björnson och
Munk. Björnson förnekar undret och därmed
evangeliet, han gör det i poetisk form, därför
att han är diktare. Munk försvarar undret —
också han är diktare, också han tar teatern i
sin tjänst. Får den ene lov, så får den andre
det också. Munks skådespel är bäst. Det är
3. — B. L. M. 5.
för all del en smaksak. Men för mig är det
höjt över varje tvivel. Björnsons ”Over Evne”
— det överberömda och ihjälberömda — står
mig upp i halsen. Det förefaller mig
operamässigt i sin teknik — en uppstyltad
melodram. Jag skulle inte vilja gå i kyrkan hos
pastor Sang. Och jag tycker, att det måste ha
varit en stor lättnad för hans hustru att få dö
ifrån honom. Jag kan mycket väl förstå, att
hon betänkte sig, innan hon vaknade upp igen
till utsikten att fortfarande behöva se och
höra honom. Men som estetisk kritiker har
jag naturligtvis ingen invändning att göra mot
själva det tragiska slutet, som består i att
undret misslyckas och Sang dör av
missräkningen. Som poetiskt slut är det lika bra som
Munks, frånsett att det betyder något annat.
Men man skall inte förebrå Munk att han
tillgriper en annan lösning, när han håller på en
annan betydelse. Då är det inte längre någon
smaksak. Då är det en trossak.
Därmed vare icke sagt, att Munks ”Ordet”
är ett ofelbart verk. Den galne Johannes är
trots enskilda, ypperliga scener — med prästen
och barnen — avgjort skådespelets svagaste
gestalt, och den som ger det slagsida. Det är
djärvt av Kaj Munk att låta Frälsaren
uppenbara sig i en dåre — och han har därvidlag
de bästa förebilder, Parsifal i
Graalberät-telsen (den rene dåren) och Dostojevskijs
”Idioten”. Men det har icke lyckats. Johannes
har styckets enda skorrande repliker. Man
märker, att han inte är så mycket galen som
fastmera Kaj Munks språkrör, och man blir
förstämd. Då det är själva gestalten som icke
är övertygande och trovärdigt anlagd från
grunden, så är det ingenting att lägga till
eller dra ifrån, inte någonting att rätta. Vad
Munk har skrivit, det har han skrivit. Men en
god skådespelare kan skyla över bristerna.
Det var kanske inte riktigt att spela rollen så
som Henrik Bentzon gjorde i Köpenhamn,
synbarligen med stor framgång: som en
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
