Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: Engelsk rojalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESKIL SUNDSTRÖM
eller öppet, i förbund med utlänningen mot
det engelska folket.
Folket slungar upp hjältar. Kungarna
förhindra eller plottra bort deras insatser. Det
finns förstås kungar som vunnit krigiska
segrars gloria. Men författaren efterlyser
genomgående ett patriotiskt betingat motiv
till deras bedrifter på ärans fält. Konungarnas
politik var sist av allt England för
engelsmännen. Tidvis åtnjöto tyskarna via kungen
förmånligare privilegier som köpmän i London
än de infödda, medan engelsmännen samtidigt
voro sämre ställda i Tyskland än andra
utlänningar.
Det finns naturligtvis historiker som på
åtskilliga punkter vore benägna att draga
mr Colvins drastiska beskyllningar mot de
engelska suveränerna under Hansaseklen i
vissa tvivelsmål, men han anför tillräckligt
för att visa, att engelska folket nödgats betala
ett mycket högt pris för sin kungamakt.
Remmar skäras ur dess- rygg — allt för
utlänningen. Det knotar. Det reser sig. Men varje
ansats till nationell befrielse slås ned av ett
hemlighetsfullt motstånd.
Författaren avslöjar vad som först syns
dunkelt. Konungarna äro finansiellt beroende.
De äro i den internationella finansens för
massan osynliga klor, och den internationella
finansens säte var Hansan. Den nationella
tanken förmenas andrum. Den stryps i folkets
bröst. Den engelska folkfriheten är helt
simpelt konungarnas privata spekulationsvara på
kontinenten.
Warwick Kungamakaren viskar i örat på en
fransk ambassadör: ”Kungen behärskas av
förrädare.” Från kung till kung har denna
replik påfallande giltighet. Ingen regent före
drottning Elisabet räddar sig ur mr Colvins
granskning. Han gör rent hus med
suveränernas nationella reputationer.
Först med Elisabet upphör kungamaktens
42
fientliga motsättning till folket. Den
nationella idén lyckas äntligen triumfera över
motståndet.
4.
Men efter henne faller åter smälekens
bitterhet över tronen. Den nationella piedestalen
krossas. Huset Stuart skänker engelsk historia
ett tragiskt upprört kapitel. Jakob I är en
europeiskt ryktbar narr. Karl I slutar på
schavotten ”som förrädare, mördare, tyrann och
folkets fiende”, Karl II är en tygellös
väl-lusting, och Jakob II gör det oundvikligt att
inkalla den holländske ståthållaren Wilhelm,
som trots sina välgärningar aldrig blev
folkkär. Doktor Johnson framhåller i sina essayer
Wilhelms dystra surmulenhet nära nog som
en oförlåtlig synd mot nationen. Efter
Wilhelm följer huset Hanover. Det börjar föga
sympatiskt. Georg I sitter i London och
bekymrar sig mest om Hanover. Georg II är helt
ställd i skuggan av sina ministrar. Georg III
misslyckas i sina spasmodiska ansträngningar
att hävda kungamaktens inflytande och slutar
som sinnessjuk. Georg IV ger föga glans åt
tronen och hans broder Wilhelm räknas lika
litet till historiens galleri av stormän.
Kunglighetens glans omstrålar faktiskt
figurer, som ofta likna fruktansvärt avskräckande
exempel. I intet fall möter man en hela
nationen samlande och för rent nationella ideal
med hela makten av sin personlighet
kämpande furste. På åtta århundraden framträder
en enda högboren politisk individualitet, en
drottning som enligt Froude ”spottade och
svor som en knekt” och som var ungefär lika
frivol i fråga om andliga värden som i det
amorösa. Gustav Vasa hade för all del sina
skavanker, men Elisabets rent personliga
självsvåldigheter äro så pass skarpt och
livligt markerade i hennes gestalt, att det trots
allt erfordras ett mycket generöst förlåtande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
