Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: Engelsk rojalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGELSK ROJALISM
sinne för att oreserverat anamma henne som
en obestridligt stor och inspirerande nationell
hjältinna.
5.
Var har rojalismen i engelsk folksjäl sitt
upphov? Månne i drottning Viktoria, ”the
little Hausfrau”, nyckfull, obstinat och
despo-tisk, löjligt respektingivande, vare sig sedd i
hovsalarna med sin lilla feta och vitala person
övergjuten av juveler och pärlor eller i Hyde
Park med den ryktbara hattprydnad ”av förra
årets modell” som hennes förnämsta biograf
vanvördigt liknar vid en ”pork pie”?
Drottning Viktoria lär mot slutet av sin
sextiofyra år långa regeringstid ha anfäktats
av en återkommande ängslan för historiens
dom. Eftersom hon varken sålt England till
utlänningen eller burit sig oanständigt åt som
Elisabet, kunde hon icke hitta något annat fel
på sig själv än att hon ”regerat för länge”.
I hennes fenomenala seghet låg emellertid
hennes största märklighet. Mr Lytton Strachey
anmärker, att hennes epilog började redan
omkring 1861, då prins Albert dog. Det blir,
som man ser, fyra decennier, då det
förgångna spökar och hon mer eller mindre
uppgår i dess reflexer.
Drottning Viktoria gav England tillfälle att
förgäta sin regentlängd. Det hann så
småningom också glömma, att den gamla
drottningen i ungdomens vår och medelålderns
sommar mer än en gång satt skräck i
parlamentariskt känsliga statsmän. Hennes
antikon-stitutionella mentalitet var i själva verket så
fast rotad att den aldrig fullt övergav henne.
Från första stunden hade hon varit rebellisk.
På eget bevåg omintetgjorde hon sir Robert
Peels första försök att bilda regering. Sin
störande maktfullkomlighet vidhöll hon
sedermera, först utan och senare med
Coburggemå-lens biträde. År 1850 kulminerade denna
personliga politik i ett hemligt aktstycke, vid
vilket lord John Russell som premiärminister
fäste sitt namn. Det gjorde kungamaktens
sanktion imperativ i utrikespolitiska frågor.
Ett ödesdigert intrång i underhusets
privilegier hade de facto blivit stadfäst av förste
ministern. Det var lord Palmerstons typiskt
engelska nonchalans i fråga om
konstitutionella former som besparade England en
allvarlig konstitutionell kris. Utrikesministern
gav sitt gillande åt papperslappen och
ignorerade den totalt. Några år senare kom
kungamakten i en mera öppet överhängande fara.
En folklig storm steg upp mot
prinsen-gemålen. Han utskreks på Londons egna gator som
”landsförrädare”. Det gick rykten, som
allmänt troddes, att både prinsen och ”das
kleines Frauchen” avslöjats som fosterlandets
fiender och inburats för stämplingar.
’England gnagdes alltjämt av en irriterande
känsla att i hemlighet via tronen stå under
främlingsvälde. Prins Albert dog som en
martyr för kring honom lurande misstro. Kanske
dog han i det psykologiskt rätta ögonblicket.
Drottningen tog sig emellertid det orådet
före att med hela sin själ uppsuga detta
makens martyrskap och göra det till sin
personliga ledstjärna. Minnet av Albert bestämde
hennes alltid akut tillspetsade sympatier och
ännu mer antipatier. Disraeli fann hennes
behag, ty han hade ”förstått” prinsen. Till
all lycka — för henne själv och dynastien —
absorberades en del av hennes vitalitet av
denna hennes retrospektiva fanatism. Då
Glad-stone visade sig vara en alltför hård nöt att
knäcka, fick hennes despotism huvudsakligen
utlopp gentemot hovet. Hon hade börjat som
antitory. Mot slutet blev hon fullblodstory.
Hon fräser åt den nya tiden. Ät en
societets-dam, som bitits av svärmeriet för ”kvinnans
rättigheter”, rekommenderar hon ”en god
risbastu”.
Men det står oförändrat kring hennes
varelse — trots hennes feminina åtrå att
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
