Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: Engelsk rojalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESKIL SUNDSTRÖM
DROTTNING VIKTORIA AV ENGLAND
1899
nyfiket och närgånget blanda sig i andras
äktenskapliga affärer — ett strängt och
aktningsvärt skimmer av tukt och Herrans
förmaning, en feminint gestaltad nimbus av
uråldrig romersk virtus. Hon blir med åren en
slags gudomlig avatar, ett förkroppsligat
uttryck för det enorma väldets
oomkullrunkelig-het och värdiga ro. Vördnad omger henne.
Trygghet omkransar henne. Hon blir en
borgen för den industriellt alstrade borgerliga
medelklasslyckan.
6.
Detta stod plötsligt isande klart när hon
dog. En underlig skymning föll över England.
På de tysta herresätena dröjde man längre
än vanligt kvar vid kolbrasan och dova
suckar andades ängsligt frågan: ”Vad ska nu
komma?” Sällsamma nornor sådde nytt i
luften. I kung Edvard fick engelsk diplomati
sin homme versé. Liksom sin mor bar han de
hanoveranska utstående blå vällustögonen.
Vid tjugunio års ålder stod han som vittne i
en skilsmässoprocess. Vid femtioett års ålder
var han publikt inblandad i ett
falskspelnings-mål. Han var, så länge mamman satt där i
Buckingham Palace, som fisken i vattnet på
”Les Varietés” i Paris och han hade legat i
kistan på scenen i Sardous ”Feodora”, medan
la grande Sarah satt och grät över den
mördade fursten.
Vid drottningens diamant jubileum hade
W. T. Stead skrivit: ”Vad skall hända, när
den lille fete mannen i röd uniform stigit upp
på tronen?”
Det gick bra. Hans exteriör av hela
världens gemytliga onkel beljög honom knappast.
Han var konciliant, och gentemot systersonen
Wilhelms groteska bombasm blev denna
kon-cilians en ovärderlig engelsk tillgång. Sin
lidelse sparade han för hovetikettens
petites-ser. Om en minister nalkades honom med
oroande och betydelsefulla utrikespolitiska
överraskningar, kunde han glömma allt för
att omedelbart helt koncentrera sig på en
inkorrekt detalj i fråga om ordensplaceringen
på den välbehängda diplomatiska brösttavlan.
Om Lloyd Georges budget 1909 var hans
klassiska reflexion: ”Jag är glad, att det här inte
angår mig.” När han på en resa till
Marien-bad år 1901 i förbigående skulle träffa
kaisern, fick han av lord Lansdowne ett ytterst
hemligt memorandum och uppdraget att
försiktigt sondera terrängen på en delikat punkt.
I stället för att vara diplomatisk stack han
aktstycket i händerna på kejsaren, som sin
vana trogen fick en ursinnesattack. Det hörde
till kung Edvards egenheter att prata bredvid
munnen, såsom också den senare
Izvolskij-affären i brittisk-japanska frågan bekräftar.
Han avskydde hjärtligt ministrarnas tilltag att
ideligen påtvinga honom diplomatiska
ärenden. Någon särskild gåva för facket var han
icke medveten om och saknade den troligen.
Han blev likafullt en högst effektiv diplomat.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
