Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: Engelsk rojalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESKIL SUNDSTRÖM
att yrka, att underhuset skulle i detalj få syna
drottningens hushållsböcker. Det var mot
vanan ett förfärligt väsen om slantarna till
det behöriga upprätthållandet av
kunglighetens glitter. Det kom ut ettriga pamfletter,
varav en mycket läst bar den kränkande titeln:
”Vad gör hon av alltihop?” Det gick några
år med litet republikansk yra av dylikt slag
i hjärnorna. Men med hjälp av litet skicklig
regi återställdes den rubbade rojalistiska
jämvikten. Drottning Viktoria nödgades
övervinna sin efter makens bortgång förvärvade
obenägenhet att visa sig offentligt och folket
förunnades åter det gamla trevliga nöjet att
ofta få hurra på gatorna.
I närvarande stund finnes det väl knappast
någon politisk faktor i denna värld som ter
sig mera fast och säkert etablerad än den
engelska monarkien. Den är lika rotfäst i
arbetarlägret som i högadelns.
Engelsk statskonst greps i november 1918
av en ohejdad republikansk lidelse, men
denna inskränkte sig helt och uteslutande till
att omfatta den europeiska kontinenten.
Dynastier störtades och själva den monarkiska idén
undergick en lågkonjunktur utan like. Men ju
mer stormande republikanismen sopade fram
på kontinenten, ju angelägnare blev man att
bevara sin egen traditionella statsform. Detta
är för all del lätt begripligt. De nya
republikerna stodo upp ur resterna och lumpen av
svunna härligheter. De hade eget blod på
händerna och nederlagets sår i dragen. Det var i
sanning svårt att upptäcka något lyftande
element i denna republikanismens sjaskiga och
trista triumforgie.
Till krigets omedelbara efterdyningar i
England hör som en motreflex uppkomsten av en
positivt intensifierad rojalism, som sköljt som
en stärkande värmevåg genom folksjälen.
Detta var icke — kunde omöjligen vara —
någon gärd av segertacksamhet mot konungen
personligen, hur otadligt värdigt än hans
upp
trädande under kriget varit. Han själv hade
förblivit relativt osynlig. Prinsen av Wales
hade tillåtits att uppenbara sig i krigszonen,
men han hade icke påverkat utgången av en
enda liten skärmytsling. Ingen försökte
någonsin pådyvla kungen den på diverse håll
energiskt åtrådda etiketten ”Han vann kriget”.
Hans och hans charmanta makas bidrag till
segerns vinnande utgjordes huvudsakligen av
en mönstergillt oskakad stoicism och oheroisk
pliktuppfyllelse på hemmafronten. Det var
precis vad som anstod rikets första gentleman.
Det var sympatiskt. Men det var inte mycket
att hurra för. Och det var inte heller till
kungen som hurraropen i segerstunden främst
adresserades.
I centrum stod en man med kokett långa
vita statsmannalockar och ett sprudlande
charmörleende — mr Lloyd George. Han ensam
var den nationella samlingens medelpunkt.
Han steg på segerns vingar i höjden och
ljuset med en så förbluffande fart, att alla
andra huvuden försvunno i något som i
jämförelse därmed liknade ett mattbelyst
skumrask. Mr Lloyd George stegade friskt över
den traditionella konstitutionens gamla
Runny-medesgärden. Han inträdde i en självvald
presidentiell position. Kungen blev en aning
bortskymd. Det rapporterades i en intervju,
att den nye faktiske diktatorn på en fråga om
konungens insats i kriget yttrat: ”Han har
varit mig till mycken hjälp!” En klapp på
axeln tillägnad suveränen, som inte ens i
berusningens villervalla undgick att väcka en
viss förtörnad uppmärksamhet, men som
onekligen var rätt symbolisk . . . Mr Lloyd
George visade sig dock snart som samlande
nationell gestalt likna en raket, magnifik
medan den brann meri, ack, blott alltför fort
förbi. Man återvände till den lugna lågan,
”the embodiment of venerable tradition”.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
