Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Amerikansk prosa (II) - Anmälda böcker - William Saroyan, The Daring Young Man on the Flying Trapeze - John O’Hara, Appointment in Samarra - Kay Boyle, My Next Bride - W. R. Burnett, Goodbye to the Past - Caroline Miller, Lamb in his Bosom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMERIKANSK PROSA (II)
står. Han var en revolutionär som kämpade
för sitt folks frihet, han tillbringade åratal i
fängelse, hotades slutligen med döden och
flydde till Amerika. Han blev portvakt i New
York och kände (enligt den på engelska
skrivna dagboken) bara till två
sinnesstämningar, ”sorgsen” och ”mycket sorgsen”.
Sedan flyttade han till Kalifornien, där han
försökte sig som farmare och vinodlare; men
egentligen var han en lärd som älskade ett
fridfullt, kontemplativt liv. Utan tvivel
härstammar åtskilligt i sonens livsuppfattning
och tankegångar från honom.
I titelnovellen skriver William Saroyan om
en ung man som lever på vatten och prosa:
svälter och skriver. Hans ögon upptar
verklighetens triviala sanning medan en oundviklig,
optimistisk sång pinar hans hjälplösa
medvetande :
He flies through the air with the greatest of ease,
The daring young nian on the flying trapeze.
Det bästa han har är sömnen, då minnets
bilder blandas (”ansiktet av någon som en
gång levat, kropp utan tyngd, gråt över snö,
vit musik, den väldiga blomman dubbelt så
stor som universum, svarta moln, den fångne
pantern som stirrar”). Endast i sömnen kan
vi verkligen förnimma att vi lever, ”endast
där, i denna levande död, möter vi våra jag
och den fjärran jorden, Gud och helgonen,
våra fäders namn, avlägsna ögonblicks
substans; det är där som århundradena förenas
med ögonblicket och det förlorade blir till
evighetens metalliska, konkreta atom”. Han
söker platser förgäves, läser Proust, dricker
många glas vatten, börjar skriva en ”Ansökan
om tillstånd att få leva” och tänker på ”en
flygande trapets till något slags evighet”.
Slutligen viker sig benen under honom, han segnar
till golvet i sitt rum och dör. ”Hastigt och lätt,
elegant som den unge mannen på trapetsen,
flög han bort från sin kropp.”
Berättelsen är typisk för Saroyan. Den är ny
på ett sätt som inte inträffar så ofta; den är
sann på ett nytt sätt. Den ger, utan alla
konstfullt konstruerade händelseförlopp och
intriger, det viktigaste: människans situation i vår
tid. Denna situation är ofta — i verkligheten
liksom i Saroyans historier — ett andligt såväl
som materiellt nödläge. Arbete och pengar, en
ordentlig sovplats och regelbundna måltider
är viktigare än något annat, såvida man inte
har det. ”Minns att anden är en form av köttet
och att själen är dess skugga.” Två
hemlösa ynglingar pratar förstrött med varandra,
”i väntan på nationellt tillfrisknande”, och
deras tankar betecknas som ”meditationer
bland röken och ruinerna av ett
deterministiskt universum”. En av de bittraste
betraktelserna heter ”Aspirin is a Member of the
N. R. A.”; det är kallgrå vinter i New York
och alla ansikten i det underjordiska tåget är
märkta av trötthet och smärta, men alla håller
sig uppe med hjälp av aspirin, sex millioner
människor tar aspirin dag efter dag, det dövar
smärtan, utplånar minnena, tystar gråten,
skänker sömn och skadar icke hjärtat. Aspirin är
alldeles oskadligt, annonserar tillverkarna.
Men icke heller döden skadar hjärtat, säger
författaren, den är oskyldig som aspirin. I en
snar framtid kan man vänta sig
helsides-annonser i ”Saturday Evening Post”: ”Tveka
inte — dö och se era drömmar förverkligas!
Döden skadar icke hjärtat. Rekommenderas
allmänt av läkare.” Det är vackert med snö
över Manhattan, men med snön kommer
kölden och döden rycker lite närmare var och
en; när kylan tränger genom märg och ben
glömmer man att snön är vacker. Och
fortsätter man att ta aspirin tillräckligt länge,
upphör det att verka. Och sedan?
Saroyan framhåller gång på gång att han
inte är ute för att konkurrera med de berömda
författarna, ”rika män” som vet allt om
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
