Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Hjalmar Bergman - Anmälda böcker - Hjalmar Bergman, Det har berättats mig... - Ruben G:son Berg, Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
karikatyrens förenkling är avsiktlig; den är
”ett ekonomiserande av uppfattning,
åskådning och minne”. Han ansluter sig helt till
karikatyrens ”arbetssparande metod”, som
han emellertid förklarar vara fullständigt utan
värde, om ej bakom karikatyren ligger en
rikhaltig dossier i det undermedvetna. Till
”karikatyrens” anhängare räknar han
exempelvis Dostojevski, till ”klichéns” räknar han
Goethe. Han åskådliggör sin tes genom att
välja två exempel från målarkonsten.
Michel-angelos fresk i Sixtinska kapellet framstår
med sin djärva förenkling för honom söm
ett typiskt exempel på vad han menar
med ”karikatyr”, medan Benozzo Gozzolis
”Konungarnas tillbedjan” i mediceiska
kapellet i Florens hänföres till ”klichéns” kategori:
”Det är kliché därför att ytterst allmänna
medel kommit till användning — man kari,
figurligt talat, ta hur många avklappningar
som helst utan att som karikatyren råka några
millimeter på sidan om och bli parodi. En
konstnär med samma skicklighet, smak och
uppfattning som Gozzoli skulle utföra samma
sak på samma sätt. Det är svårt att tänka
sig någon utföra skapelsen på samma sätt
som Michelangelo . .
Dixit et salvavit.
De övriga uppsatserna i denna bok äro av
självbiografisk eller personhistorisk karaktär.
I ”Örebro-bekanta och bekanta örebroare”,
tidigare tryckt i Svenska Turistföreningens
årsskrift 1930, och ”Försök till försvar för
villa” (Risebergaboken, 1930) tecknas på
ett överdådigt sätt hela den miljö, som lämnat
stoff och bildat bakgrund till Hjalmar
Bergmans Bergslagskomedier. Hur många av dessa
böckers tragikomiska krumelurer har inte haft
fränder i verkligheten! Fantasien har
omdanat, ”karikatyristen” har gått till verket,
men i det undermedvetna har funnits en
reservoar, en dossier, till vilken verkligheten
lämnat sin rundliga tribut.
III.
Det har ännu inte skrivits mycket om
Hjalmar Bergman; till det värdefullaste kan man
räkna en i Ord och Bild publicerad essay av
Kjell Strömberg. Ruben G:son Berg har velat
fylla en lucka med sin i Studentföreningen
Verdandis serie utgivna skrift om Hjalmar
Bergman. Den är utan tvivel upplysande och
framlägger ett primärmaterial av icke
föraktliga mått. Man får en klar och koncis
teckning av Bergmans barndom och
bildningsgång. Ingående behandlas hans första
produktion, och särskilt uppehåller sig författaren
vid det mottagande, Hjalmar Bergmans
tidigaste dramer och romaner rönte hos kritiken.
Han noterar därvid med tillfredsställelse den
sympatiska hållning, som Per Hallström och
Levertin intogo till dessa förstlingsverk, men
beklagar den kyla, som mötte Bergmans
senare produktion — ända fram till
”Marku-rells i Wadköping”. Så långt är allting gott
och väl. Den huvudanmärkning, man ville
rikta mot Ruben G:son Bergs bok, gäller dess
disposition. Det måste anses vara på tok att i
en skrift av denna karaktär ägna fyra sidor
åt en analys av ett visserligen älskvärt
ungdomsverk som ”Solivro”, medan de centrala
verken i författarens produktion — ”En döds
memoarer”, ”Markurells i Wadköping”, ”Jag,
Ljung och Medardus”, ”Chefen fru
Ingeborg” — endast flyktigt och knapphändigt
beröras. Man skall dock hålla doktor Berg
räkning för den på det hela taget nobla och
måttfulla teckning han ger av människan och
författaren Hjalmar Bergman. Den lilla skriften
är en gärd av uppriktig beundran för den
författare, som mer än någon annan svensk
berättare under nittonhundratalet ägt geniets gåva.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
