Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Torsten Fogelqvist, Jag minns den ljuva tiden, anmäld av Holger Ahlednius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Kärnsvenskt
Torsten Fogelqvist: Jag minns den
ljuva tiden. Samlade hågkomster. Bonniers.
6: 50.
Det skulle vara roligt att veta, hur många
svenska kulturpersonligheter som utgått ur
lutherska prästhem! Säkert är, att den svenska
prästgården på landsbygd och i köpstad utgör
en av vår kulturs viktigaste och oumbärligaste
ankarfästen, något av det innersta och
väsentligaste i svensk odling och svenskt lynne
överhuvud. Även den som bara har en mycket
begränsad erfarenhet av en dylik miljö är
färdig att med fullaste hjärta underskriva det
livfulla, minnesgoda och ståtliga äreminne
Torsten Fogelqvist i sina samlade hågkomster
rest över sin barndoms svenska prästhem. Med
självupplevelsens sakkunskap och förtjusta
omedelbarhet har han skildrat de stränga men
ljusa makter som där huserade: det lugna
religiösa allvaret, som inte lade hinder i vägen
för sund munterhet och livsglädje, den
gammalsvenska hedern, som inte skrädde orden
men också hade rum för varmhjärtad
humanitet, kyrkoår och almanacka, som gåvo
livsrytmen stadga och mening, krigstukten och
det ampra vettet i mormors kavata gestalt, den
överströmmande verksamhetslusten, det glada
tjänandet och givandet inkarnerade av moster
Ida. Människorna inom denna krets, som
författaren med så mycken värme och förälskelse
ställer för våra blickar, äro av den gamla,
ursvenska stammen, kärnfolk av vresigt men
äkta virke, som inte går åt för nödår, vintrar
och oväder. Och även om myndighet och
auktoritet satte stopp för åtskilliga
ungdomliga eskapader och förhoppningar, så har ett
dylikt motstånd, som Fogelqvist själv betygar,
inte saknat sin vikt för personlighetsdaningen,
som inte alltid far så väl av att försiggå i
obegränsad frihet.
Med tiden rubbas ju lyckligtvis ändå alltid
våra cirklar, och vid sidan av några mer
baga-tellartade barndoms- och skolpojksminnen ger
Fogelqvist ett par exempel på detta, som äro
dubbelt roliga därför att de äro av
allmänmänsklig innebörd. Det är upptäckten, att
var-dagsbekymmer och fattigdom kunna döljas
till och med bakom samhällsordningen själv
i en polisuniforms skepnad, det är det djupt
förvånande i en kärlek som inte har något
med utseendet att göra, det är den glada
överraskningen att fadersauktoritet kan vara
förenad med mänsklighet och humanitet, det är
den plötsliga uppenbarelsen av något som
kallas sak och som bryter den släkt- och
vän-cirkel vars självfallna medelpunkt varit det
egna lilla jaget, det är slutligen häpnaden
över en kärv och fruktad fritänkare som kan
vara öm mot sin häst. Med sin vanliga
tjuv-pojksglimt i ögonvrån har Fogelqvist berättat
dessa små barndomsepisoder, och vi ha ju var
i sin stad haft motsvarande erfarenheter.
Längre fram i livet blev det ju cirklar av
allvarligare, religiös och politisk art, som
rubbades, och vad Fogelqvist har att berätta
därom har intresse inte bara som fängslande
vittnesbörd om hans personliga utveckling
utan också som intellektuell tidshistoria
överhuvudtaget. Genom ”Döbeln vid Jutas”,
vilken författaren som sjuåring fick deklamera
vid ett prästgårdskalas, hade han redan tidigt
fått en aning om ”en annan religion än den,
som låg på knä i stoftet eller lutade huvudet
i händerna”. Men den som åstadkom den
avgörande brytningen med hemmets
kristendom var i Fogelqvists fall, liksom i så
oändligt många andras, Viktor Rydberg och hans
arbeten, främst då ”Bibelns lära om Kristus”;
det är ett nytt belägg på Rydbergs
oöverskådliga betydelse för hela vår kulturs
sekularisering. På det politiska området spelades
märkligt nog motsvarande roll av —
Dreyfus-affären. Jag hade dock inte trott, att denna
ryktbara rättssak, som skakade det franska
samhället i dess grundvalar, hade väckt så
stark genklang i vår avkrok av världen att
den kunde bli den stora politiska väckelsen
för en skara svenska landsortsgymnasister.
Men det är lika muntrande som intressant att
läsa om Fogelqvists och hans kamraters
ungdomliga hänförelse för hjältarna Zola och
Picquart, som förenades med den nedärxda
svenska rättskänslan i stormlöpningen mot det
officiella samhället, kyrkan och officerskåren,
vilka i denna sak så uppenbart representerade
den vrånga orättfärdigheten. Den svenska
radikalismen har alltså på sina håll, alldeles som
den franska, vuxit upp ur Dreyfusaffärens
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
