Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Torsten Fogelqvist, Jag minns den ljuva tiden, anmäld av Holger Ahlednius - Ingeborg Björklund, Han som sjöng, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gungande grund; det är en ny och
överraskande synpunkt på den intellektuella
situationen hos oss kring sekelskiftet, även om man
förut var medveten om den roll
Dreyfusaffä-ren spelat som allmänt diskussionsämne även
i vårt land. Men Fogelqvist redogör också för
de speciellt svenska fenomenen, nittiotalets
förening av kulturpatriotism och radikalism,
Hjärnes sammangjutning av liberalism och
fosterländskhet i slagordet ”försvar och
reformer”, de stora debatterna om arbetarnas
föreningsfrihet och annat.
Det avsnitt i boken som har mest att
förtälja om författarens egen livsgärning är dock
”Odyssé i landsorten”, där Fogelqvist ger
några glimtar ur det storslagna arbete han
utfört i folkbildningens tjänst. Få om ens
någon av våra kulturpersonligheter just nu
torde känna sitt svenska folk i all dess rika
mångtypighet så ner i botten och in till
märgen som Torsten Fogelqvist. Han är själv
kött av dess kött och ben av dess ben, och han
vet vad han talar om, då han förklarar det
vara en illusion, att en bildning, som inte kan
anknytas till någon av Sveriges tre
folkreligioner, kristendom, nykterhet och socialism,
skulle kunna tränga djupare ner i folkhavet
eller få något starkare grepp om själarna.
Man anar orsaken till hans egen framgång
som folkbildare, då han säger, att det som
skall äga makt över sinnena måste vara av
religiös natur, ”något som har religionens
förmåga att lägga beslag på alla krafter och
tankar”. Det är härvidlag arvet från fäderna
har kommit honom till hjälp: även han är
en ordets förkunnare för bygdernas och
industrisamhällenas folk, fastän han utbytt
predikstolen mot föreläsningskatedern eller
tidningsspalten, och ehuru han gått sina egna vägar
har han aldrig ryckts lös från den lutherska
prästgårdens kärnsvenska rot. Floden må ha
runnit aldrig så långt, den bär dock smak av
källan.
Man får av denna fängslande bok ett starkt
och bestående intryck av att barndomsårens
helgjutna och kraftfulla anda har hållits
levande genom hela hans gärning och
alltjämt är det friska, livgivande källsprånget i
allt vad han talar och skriver. Helt visst
gäller det om Torsten Fogelqvist vad han
själv säger om sin barndomsvän, ringkarlen
Karl i Skur, att han står i ”munter och
broderlig maskopi med tillvaron och vår Herre”.
Utan tvivel är det däruti man har att söka
hans personlighets innersta hemlighet,
förklaringen till den betvingande makten och
tjuskraften i hans stämma, hälsan och friskheten
i hans livssyn, den vidsynta och oförvillade
allmänmänskligheten i hans uppfattning.
Måtte han länge ännu få vara vad han är
och sådan han framstår inte minst i denna
bok: en av de oförytterligaste tillgångarna
i svensk kultur, en ljusbringare och en
drakdödare. Holger Ahlenius
Slutet på en trilogi
Ingeborg Björklund: Han som sjöng.
(Trilogien ”Växt”, del III.) Bonniers. 6: 50.
Titeln på denna bok, ”Han som sjöng”,
måste man ta sig en funderare på.
Kommunistagitatorn Olov Bring sjunger
visserligen vid ett par tillfällen när han borde ha
talat, men knappast så hörbart att det
motiverar en boktitel; hans gestalt är det första
som dyker upp i boken och det sista som
försvinner från scenen, men någon huvudperson
är han inte. Det är Lina, den blonda
hjältinnan från trilogiens tidigare delar, som
dominerar också slutet med sin hetsiga person och
sina trassliga öden. Kanske titeln bör fattas
tendentiöst: kvinnans lott i samhället är bitter
och vansklig — hon går under, men han
klarar sig, triumferar till och med, sjungande.
Men tydningen förefaller på något sätt för
subtil, och romanen är inte subtil.
Lina kommer till storstaden under
1920-talets farliga år för att arbeta och söka sin
lycka; hon väljer pennskaftets yrke. Stadens
liv målas ljust och rörligt och
journalistvärldens lätt overkliga miljöer tecknas med
verv och poäng. Lina hör till de moraliska
idealisterna, rustad med ett pansar av dygd:
”rättrådighet, hederskänsla, samvete,
sanningskärlek, ansvarskänsla, altruism,
hänsynsfullhet”. Hon tillhör närmast den radikala och
den feministiska fronten, men hennes sociala
indignation och satir träffar strebertyper och
korruption inom alla läger, kors och tvärs,
naivt och ilsket.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
