Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ture Wall, Upp till kamp emot kvalen, anmäld av Thure Nyman - Hans Fallada, Barnet som vi väntade, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dagsspråk, och de prov som meddelas på
samtalstonen och ordvalet i vissa kretsar är
påtagligt verklighetstrogna. Vad man framför
allt beundrar hos författaren är det frejdiga
modet, som inga motgångar och
vedervärdigheter förmått nedslå, den okuvliga energien
och den absoluta avsaknaden av sentimental
medömkan med sig själv och sitt olycksaliga
öde. Thure Nyman
En mans väg
Hans Fallada: Barnet som vi väntade.
Översättning av Knut Stubbendorff.
Bonniers. 8: 50.
Det är en episodrik handling i Falladas
sista stora roman, det är det alltid hos
Fallada: handlingen är hans element, genom den
tar han sig fram efter många vägar, och ljus
faller på många ansikten efter vägen. ”Barnet
som vi väntade” har en bångstyrig och nästan
pikaresk handling med tvära krökar, hjälten
rider mot gårdspumpen, mot stallväggen på
en istadig mulåsna i samband med sin egen
bröllopsdag — det är karakteristiskt för hans
något bisarra och alltid oberäkneliga
framfart. Tre gånger drivs han ifrån sin
vind-omsusade gård och tre gånger tar han sig dit
igen; hans passionsväg går ifrån den rätta
och tillbaka igen och åter bort; hjältens
barndom är full av äventyrets ande, av överdådigt
spännande bedrifter; bakom hjältens
barndom förgrenar sig fädernas öden, och
runtomkring honom utspelas livets dystra och
muntra äventyr.
Men det skulle inte löna sig att återberätta
romanens handling. Inte heller torde det vara
möjligt för en kritiker ens av raka linjen att
konstruera fram dess ledande idé, trots att
”Barnet som vi väntade” har ett medvetet
idéliv, en sorts högspänning, som på något
underligt sätt erinrar om bilden av Sagittas
fyrtorn med dess ”smärtsamt sträckta
ljus-armar”, som återkommer i Falladas målning
av det vida rügenska kustlandskapet.
Romanen strävar både åt djupet och höjden, mest
åt det djupa, hemliga. Gendarmen Wilhelm,
en levnadsfrodig man från byn, blir skjuten
av en förbrytare, och strax innan han dör
kommer han till medvetande om att det är
något som alltid har gjort ont i honom; genom
ett grymt ord vet han vad det är: ”Inom
honom lyfte sig en bölja av raseri och
sorgsenhet.” Detta är äkta Fallada. När han är som
bäst får han fram gemytslivets böljegång.
I romanen om Pinneberg var det blida,
varsamma, milda känslor; i den blygrå
fängelseboken var greppet mindre ömsint, där kom ett
och annat skri: ”Å, detta liv” . . . men också
Willi Kufalt var en ”kleiner Mann” ur den
gråa hopen. I Johannes Gäntschow, en bonde,
en meter och åttiosju lång, har Fallada skildrat
en förtegen och hemlighetsfull, stursk och
hård man, det minst vardagliga som tänkas
kan. ”Barnet som vi väntade” är en roman om
ouppfyllda och tidvis stäckta instinkter, och
bakom irrfärderna och ritter i sken följer
Fallada drivkrafterna med en konst som är
originell och äkta.
Det är först allt som hör ihop med fäderna.
Gäntschowarna på ön Fiddichow är
råbarkade, hedniskt sinnade män. Deras historia är
en historia om män, kvinnorna är
undanskjutna och förslavade. Genom deras släkt går
ett stråk av förryckthet, varje Gäntschow har
en skruv lös; det är de fixa idéernas män.
Men horisonten mot havet och umgänget med
fiskare och sjökaptener ger ändå deras sinnen
vidd, det är inte vanliga bönders trånga,
bekymrade sinnen. Det är en gammal släkt
med utbildade karaktärsdrag: ”en äkta
Gäntschow” säger man på grevliga slottet.
Johannes växer upp i ett dystert hem. Under hans
mors oskickliga händer vantrivs gården; med
sitt dåliga blod har hon besmittat hela
avkommans livsvilja, och Johannes är det enda
av barnen som överlever.
Jorden och gården är en av Johannes
Gänt-schows djupaste passioner, och från och till
jorden leder hans irrfärder. Som allt annat
hos Johannes är hans förhållande till jorden
sammansatt av dystert och mörkt och en
oregerlig, istadig och hård, manlig kamplust.
Bokens mest gripande scen är kanske faderns
och pojkens vandring hemåt i vinternatten.
Båda är druckna, pojken har tömt sin fars
flaska, och han vräker ur sig, under
sicksackvandringen i snön, allt om gården som har
gjort honom sorgsen: ”Mitt i allt detta hade
han genom greppet av faderns darrande,
svet
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
