Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hans Fallada, Barnet som vi väntade, anmäld av Margit Abenius - Helen Ashton, En läkares dag; Astrid Forsberg, Du är vägd på en våg; Einar Wallquist, ”Kan doktorn komma?” anmälda av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tiga hand en mycket tydlig uppfattning av den
bistra sorgsenhet och djupa förtvivlan, som
uppfyllde den vuxne mannen. Han tänkte i
förbigående på att han genast de kommit
inomhus måste tala ut riktigt på allvar med
fadern och sluta ett fast vänskapsförbund med
honom till gårdens räddning.” — ”Barnet
som vi väntade” har en stark och handgriplig
kontakt med jorden; naturen lever med ett
bedövande, mustigt jäsande, getingsurrande
liv.
I förhållandet till två kvinnor,
barndoms-väninnan Christiane och hustrun Elise, är
hjältens väg abrupt och går fram i blindo.
Över barndomens lek med Christiane vilar en
poesi, som är full av spänning och extas. Del
är sagan om bondpojken och prinsessan. —
Men vänskapen får ett alltför brådstörtat slut,
och med äkta konst antyder och följer Fallada
den ångestliknande längtan som ligger bakom
Johannes’ vandringar och stundom groteska
sätt att köra huvudet i väggen. Det är känslor
som sällan blir medvetna. En natursyn, en
oväntad beröring, en kylig höstvind kan väcka
dem: ”Var är du, Christiane? Varför övergav
du mig?” — Några partier om Johannes och
Christiane har en viss överspänning och
hårdhet i färgen. Och man kan inte frånkänna
romanen i sin helhet ödsliga och konstnärligt
sterila sträckor. Vad Fallada får fram är en
självhävdelse av starkt maskulin prägel,
grotesk och bråkig på ytan, tragisk på botten.
Nedärvt kvinnoförakt och självisk hårdhet
kämpar hos Johannes Gäntschow med
kärleken, och det går till sist upp för honom, att
han aldrig har älskat någon annan än sig
själv.
Barnet som vi väntade har gett boken dess
namn, och kring födelsens mysterium och
faderskärleken, de trevande och förvånansvärt
löftesrika, men här aldrig uppfyllda
känslorna, rör sig romanens slutparti. Johannes
Gäntschow inför sitt döda barn är en
skildring av höghet och mystik: ”Han böjde sig
över den lilla, förblindad av tårar. Han strök
sig över ögonen och såg, det var en så
oändligt liten stackars kropp. Men den hade ett
färdigt, allvarligt, tankfullt ansikte. Omkring
munnen låg ett drag av bitterhet. Läpparna
voro fast slutna.
Det var en urgammal liten kvinna som låg
där. En Liten kvinna, vars hela liv varit ett
enda bekymmer, en enda kedja av sorger, och
som med bitter beslutsamhet skridit över
dödens tröskel.
Men det var hans barn, hans lilla flicka!
Varför hade hon inte velat andas? Detta
stränga majestät i uttrycket — hon var bitter,
sträng och full av höghet. Inga förebråelser
— hon var oändligt höjd över allt som heter
förebråelser . . .”
Så rör Hans Falladas roman vid de
mäktiga krafterna i en mans liv och trots en viss
brist på värme och levande sympati är det
ingenting förenklat och tillrättalagt över den.
Det är snarare det med Johannes Gäntschow
att vi känner honom inte intimt; det finns
lönndörrar hos honom. Margit Abenius
“Kan doktorn
komma ?“
Helen Ashton: En läkares dag.
Översättning av Madeleine Hamilton. Gebers. 4: —.
Astrid Forsberg: Du är vägd på en
våg. Bonniers. 5: 50.
Einar W a 1 1 q u i s t: ”Kan doktorn
komma?”. Bonniers. 5: 50.
De tre böcker, som sammanförts här ovan,
ha ett yttre drag gemensamt: de handla om
sjuka och läkare. För övrigt äro de varandra
så olika som möjligt. Den konstnärligt mest
fullgångna av dem är Helen Ashtons bok om
doktor Serocold och hans patienter. Den
vittnar om den vana romanskribentens säkra
handlag, när det gäller att hålla läsarens
intresse vid makt utan att tillgripa några
våldsamma effekter. Så mycket mera förvånad
är man över att författarinnan begagnar ett
så gammalmodigt och klumpigt sätt att
redogöra för förhistorier och förutsättningar som
att låta huvudpersonen ”tänka” dem inför
läsaren. Bonniers Litterära Magasins läsare
ha nyligen gjort bekantskap med en annan
roman, där ett helt långt livs händelser rullas
upp i ett medvetande. Jag tänker på Hiltons
”Adjö, mr Chips!”. Man inser Hiltons
mästerskap ännu bättre, när man läser Helen
Ashtons försök att klargöra doktor Serocolds och
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
