Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Vicki Baum, Det kan inte männen förstå, anmäld av Georg Svensson - Svenska turistföreningens årsskrift 1935, anmäld av Axel Elvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
inte förvånande att varje ny bok av hennes
hand omedelbart införlivas med så många
moderna människors andliga garderob. Men
det vore orätt att framställa Vicki Baum
uteslutande som en litteraturens couturière. Hon
är dock något förmer än de andra
romanmisserna lika visst som hon är förmindre än
de ärligt strävande, om publiken omedvetna
konstnärerna. Hennes intelligens är
påfallande. Hennes artistiska blick står heller inte
mångas efter. Med hjälp av dessa egenskaper
utformar hon enskildheter, som inte behövde
skämmas för sig i någon roman. Men när hon
skall forma hela människoöden förledes hon
lätt till melodramatiska effekter, tydligtvis i
underhållningssyfte. Den kärlekshistoria, som
hon berättar i ”Det kan inte männen förstå”,
är, får man kanske i den allmänna moralens
namn hoppas, föga trovärdig, men den
rymmer icke förty många riktiga iakttagelser av
kvinnligt själsliv, såvitt nu en man kan förstå
det. Av de båda männen är älskaren som
vanligt kanske värd kvinnornas kärlek men, synes
det, även männens förakt, medan om den äkta
mannen snarare motsatsen gäller. Domaren
Droste är bokens mest övertygande figur och
ger en föreställning om vad Vicki Baum
skulle kunna åstadkomma, om hon bara ville.
Georg Svensson
En årsbok
Svenska Turistföreningens årsskrift 1935.
Turistföreningens nyligen firade
femtioårsjubileum sätter i viss mån sin prägel även på
dess årsskrift. Man finner där både en
återblick på vad som uträttats under de gångna
åren och en överblick över det land som
arbetet varit vigt åt.
Denna överblick ges framför allt i bokens
första avsnitt, som rätt och slätt bär titeln
”Sverige”. Skildringen sker i fem kapitel,
”Jorden”, ”Skogen”, ”Berget”, ”Vattnet” och
”Staden” — alltså en vida fantasifullare
uppläggning av ämnet än den ganska stelbenta
landskapsuppräkning som begagnades vid
föreningens jubileumsutställning av svenskt
naturmåleri i Liljevalchs. Författarna äro Tor
Andræ, Bertil Boethius, Jalmar Furuskog,
Anders Örne och Sigfrid Siwertz, och deras
bidrag ha övervägande ett stort intresse,
skän
kande livfulla utblickar över det outtömliga
ämnet. Men för att rätt uppskatta dessa
uppsatser förefaller det mig att man icke i första
rummet bör i dem söka en syntes av Sverige.
För en dylik kräves enhetlighet och intim
samverkan, och här är det fem högst
individualistiska pennor som skrivit. Man kan
knappt tänka sig starkare kontraster i stil och
karaktär än till exempel mellan-Andræs
högstämda, historiskt lagda hyllning till Jorden
och Örnes av statistik späckade, litet torra
nutidsskildring av Vattnet. Men också de före
varje kapitel paradmässigt framtågande
bilderna visa, att man icke främst strävat mot ett
samlat helt. De sluta sig ofta mycket löst till
ordskildringarna. Det borde dock enligt min
tanke ha varit lockande att exempelvis för
Furuskogs utmärkta bergsbrukshistorik rucka
på den envisa principen att uteslutande
servera fotografiskt bildmaterial och dessutom
sådant av modernaste snitt.
Torsten Fogelqvists därefter följande,
ypperliga essay om svenskt landskap och natursinne
tilldrager sig ett särskilt stort intresse. Där
diskuteras ting som skola äga aktualitet och
diskussionsvärde, så länge landskapet utgör
en vederkvickelse för människor och en
inspirationskälla för konst och litteratur. Men
är icke författaren väl optimistisk, när han
vill beteckna sin egen fria och klara syn på
naturen och dess skönhetsvärden såsom
tämligen allmänt förhärskande i våra dagar?
I fortsättningen av den digra och givande
boken fäster man sig särskilt vid de bidrag
som lämnats av Axel Romdahl, Gustaf
Näsström och Sven Barthel. Den sistnämndes
anteckningar från en Lapplandstur till fots
synas mig ur viss synpunkt vara det bästa i
hela boken. En dylik färdeberättelse, gjord
utan alla litterära utvikningar (så när som
på de obligatoriska citaten ur Linné), torde
vara den mest genuina typen för en årsskrift
som denna. Och Barthels uppsats är verkligt
bra. Här finns det ”natursinne” så det räcker!
Endast undantagsvis hemfaller författaren åt
sin litet patenterade jargong att till en
praktskildring foga en slutkläm i stil med: ”det är
grant så man hickar”.
Men de typografiska arrangemangen i denna
årsbok äro icke lika imponerande som mycket
av innehållet. Just i en gammal hederlig
års
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
