Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F. E. Sillanpää: En ung katt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UNG KATT
befann sig längre... Jag bibehöll till en
början en isande köld, redogjorde för kattens
dåliga sidor — och stundom, då man
alldeles bokstavligt talat begagnade den storögda
ungen för kattsvansdragning, röt jag till, så
att katten själv blev rädd, nös, svängde med
svansen och knyckte lite på den yttersta
spetsen av den. Och snart låg han igen bland
de allra finaste och mjukaste kuddar och
täcken som stod att uppbringa i huset. Och
sina nätter sov han likt ett älskat barn i sin
vårdarinnas säng, tätt under hakan på henne.
— Det är nu på det viset, säger jag, att om
ni, ungar, inte hör upp med att pina
kattkräket, så kommer det inte ens att se nästa
höst. Ni bör lägga märke till, att detta vårt
sommarhem ligger vid stranden av en
rinnande å, och att inte så långt borta härifrån
finns en terräng, som i geologien kallas
rullstensås och — ja, i dag köpte vi i
andels-handeln två toppar socker för bärkokningen
och jag vet, var snörena eller bindgarnen
finns, och dessa tre betydelsefulla
omständigheter kan på ett visst sätt sättas i samband
med varann.
Flickebarnet lyssnade tålmodigt till sin
faders formfulländade anförande, gjorde inte
några invändningar, men tryckte sin älskling
allt tätare till sitt bröst liksom för att skydda
honom för ett elakt troll, och samtidigt strök
hon med handen över ryggen på honom i en
snabbare takt än han själv säkerligen önskat.
— Du kan ju inte ens stryka katten över
ryggen på det viset, att du inte gör honom
illa, fortfor jag.
Trots allt detta dröjde det inte länge, förrän
man fick se hur ”farsan” själv i egen person
gjorde sig besvär för denna telning av det
graciösaste, mest förtjusande släktet i
skapelsen. Han band nämligen ett segelgarn vid en
boll och placerade det hela på en lämplig
höjd, så att den lille kunde nå bollen med
tassarna även då han låg på rygg. Likaledes
fick man bevittna, att far själv med vänstra
handen höll missen om ryggen, med den
högra öppnade munnen på honom och höll
ett intresserat föredrag om hans tandbyggnad.
— Vad är det vi alltså tydligt se av det
här? — nå, i varje fall det, att detta djur inte
är skapat för att inta vilken föda? Esko!
— Växtföda.
— Rätt — men har ni aldrig sett katten äta
gräs?
— Ja visst — jag har till och med sett
honom kasta upp gräs, alldeles grönt gräs,
piper en mycket ung iakttagerska.
Och så fortsätter den värde farsan med ett
uttalande, som han erinrar sig ha läst i en
mycket grumlig källa och som går ut på, att
katten, då han har magplågor, äter sådant,
som får honom att kräkas, och att han på det
viset blir kvitt sina besvär. Och hela tiden
befinner sig kattstackaren som i händerna på
en vivisektor — men den tusan måste väl göra
någon nytta för sig även i pedagogiskt
avseende. Och dessutom skulle han ju skjutas
ner nästa höst.
Och åter sov Miuku — det var visst det
namnet han fick — tätt under hakan på en av
sina små vårdarinnor. Och pappa rasade igen.
— De och de parasiterna kan med lätthet
ur kattens mun hamna i din, barn lilla. Och
blir du mellanvärd för den parasiten, så kan
du inte göra dig några större förhoppningar
om att bli värd — eller värdinna — för någon
annan på denna jord.
Så fortsatte katten sitt liv, hela tiden ett
tvisteäpple mellan de yngsta barnen och
stundom utsatt för smekningar, som kunde
närma sig gränsen för djurplågeri.
Så kom emellertid den morgon, då Miuku
förtjänade denna berättelse åt sin husbonde
och säkerligen räddade sitt liv tills vidare.
Och husse själv var alldeles uppfylld av den
saken ända till middagstiden, då även den
övriga familjen stigit upp. Han gav en livfull
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
