Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F. E. Sillanpää: En ung katt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UNG KATT
i skjulet och spratt till på ett egendomligt
sätt; knappast ett ljud hördes. Nu drar han
sig tillbaka, mothårs, med svansen före. Se så
ja — det är alltså klart!
Stolt bär han sitt unga huvud och ögonen
flammar av lidelse. Den lidelsen har så
plötsligt kommit över honom, kanske vid en
onaturligt tidig ålder; det lilla väldiga
rovdjuret förefaller hjälplöst i dess grepp, blicken
letar efter någonting. Och nu fräser det till,
åh, hur kan ett så ungt djur fräsa på det viset!
Så tar han några steg, med nacken hotfullt
sänkt och ger omgivningen några ilskna
ögonkast. Nu hukar han sig ner och kröker rygg
och letar efter någonting på fullt allvar; det
är instinkten som tvingar honom att göra det;
någonting har visst förkommit, det gäller att
leta rätt på det strax ... Stackars lilla pyre,
du har ju alls inte släppt honom än, du har
ju ännu din mus mellan tänderna!
Det såg verkligen så ut som om katten först
om en stund lagt märke till det — först då
han låtsat leta efter bytet ett ögonblick. Så
fick det stackars lilla offret uppleva den sista
och kanske starkaste illusionen i sitt liv. Det
fick gå — och det förmådde ännu göra det.
Det sökte kravla sig ner under mattan — men
det kunde inte göra det. Bara sin svagt
flämtande nos förmådde det sticka mellan mattan
och golvet, men krafterna var alldeles för
ringa, inte ens i detta ögonblick av dödsångest
var de tillräckliga för att lyfta den styva
farstumattan från golvet; den var som en
klippvägg för musen.
Katten tillät sig att vända ryggen till,
medan detta försök pågick. Nu var det ingen
lidelse i ögonens uttryck, som var nästan
likgiltigt, blaserat; kattens själ begick en kort
vilostund mellan de höga extaserna. Den är
förstås inte lång, den vilostunden, och nu
störtar han upp igen och intar den välbekanta
ställningen med huvudet och baken höjda,
med framtassarna sträckta mot bytet. Ett par
2. — B. L. M. 6.
rörelser med tårna; en kittlande känsla går
genom svansen, vilken svänger på ett mycket
uttrycksfullt sätt, och så har han bytet i
munnen igen, och ett dovt murrande höres från
det sammanpressade gapet. Samma låtsade
letande upprepas igen. Musen faller ner till
golvet — men nu sjunker han slappt ner vid
fiendens fötter och förblir liggande där, han
kvicknar inte till längre. Alltför späd är
musungen, alltför ivrig kattungen, som första
gången är ute på de här vägarna. Du kan
gärna försiktigt låta tassen snudda vid bytet;
då du tredje gången skrider till angrepp, är
det inte en levande varelse du störtar dig mot,
din instinkt må kräva det aldrig så intensivt.
En erfaren katt kan ju fem eller sex gånger
släppa en fullväxt mus ifrån sig.
Du får bara leka med den lilla livlösa
kroppen, du som är liten själv. Din husbonde
tittade på leken, dess oräkneliga spänstiga
grepp, kast och ställningar. I en av dessa
ställningar bredde sig baktassarna ut på ett
egendomligt sätt, så de krökta knäna
skre-vade åt sidan. I detta ögonblick påminde
katten på ett skrämmande sätt om ett lejon.
Ungefär en kvarts timme pågick den
lidelsefulla leken — tills debutanten tröttnade,
lugnade sig och skred till den sista
förrättningen. Huvudet lutade än åt vänster, än åt
höger, de små musbenen knastrade, medan
de små tänderna bearbetade dem. Måltiden
försiggick utan avbrott, som om det gällt att
fullgöra en på förhand noggrant bestämd
arbetsräcka. Då de sista fransfragmenten
passerat munnen, såg sig katten — nu alltså en
riktig katt, en ung katt — lugnt och sansat
omkring åt båda sidor, nosade lite på
omgivningen för säkerhets skull, tog några steg,
lade sig på golvet, slickade sig lite över
bringan och — sjönk in i en djup och
lyck-salig sömn. Tills vidare var jag den ende,
som fortfarande var vaken i huset.
Översättning av Ragnar Ekelund.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
