Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Framför en bokhylla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAMFÖR EN BOKHYLLA
litteraturprofessor förvisso en ytterst
aktningsvärd skribent, även om han inte skulle vara
absolut rekordinnehavare i fråga om
kvantiteten.
Själv tror jag att man lika gärna skulle
kunna gissa på den skotske polyhistorn
Andrew Lang (död 1912), som rörande de
flesta lärda och märkvärdiga ting — historia,
sällsamma levnadslopp, antikvariska
mysterier, spökerier, Homeros, maorifolket på Nya
Zeeland, Jeanne d’Arc (det sannolikt bästa
existerande, åtminstone mest läsbara, verket
rörande henne är hans), litteraturhistoria,
primitiv religion, sjörövare, forellfiske,
medel-tidsballader och en mängd annat — skrev
oräkneliga böcker och avhandlingar, vilka han
ständigt, även när de voro som lärdast,
åstadkom med samma fart och lätthet som vanliga
människor åstadkomma tanklös konversation.
Han var en på allt sätt mycket älskvärd och
bland annat också mycket blygsam skribent;
han ansåg det inte vara någon konst att skriva
ett stort antal böcker om allting, när man
endast var intresserad av det man skrev om
samt visste inskränka sina sysselsättningar till
lämpligt antal. För egen del gynnade han
endast tre sådana, nämligen att skriva, läsa
och hålla i ett metspö: tre ting om vilka
man efter hand, vid betraktandet av ett
antal fragment av hans produktion, får den
uppfattningen att han måtte varit i stånd
att utföra dem alla tre på en och samma
gång.
Men den verklige filosofen på området —
samt själv en av de starka konkurrenterna om
hedersplatsen — är utan tvivel Edgar Wallace,
en man som ännu mindre än Rétif kommer
att prunka i allvarliga litteraturhistorier och
som inte sysslade med lärda ting, utan som
med en enkel och handgriplig apparat av
revolvrar, giftblandningar, falskspelare och
annat sådant varierade sina populära temata
i (enligt kännares uppskattning) gott och väl
trehundra volymer. Han lär ha dikterat sina
saker, ett par tre romaner åt gången när det
gick som bäst, och behövde därför inte göra
som den framstående viktorianske
romanförfattaren Anthony Trollope, som i sin
självbiografi meddelar att han alltid hade ett
pålitligt tidtagarur framför sig på skrivbordet och
ansåg sig sitta och slarva bort tiden därest
inte — under en åtta timmars arbetsdag — en
jämn fart hölls av 250 ord per kvart. Trollopes
böcker blevo med denna metod i stor
utsträckning bra (hans förmodligen bästa, ”The Last
Chronicle of Barset”, är en utomordentlig
sak); och i England har han ännu, även bland
de kinkigaste experter, hängivna beundrare,
som stundom sätta honom minst lika högt som
Dickens. Även Wallace, med sina caesarlika
dikteringsmetoder, åstadkom på sitt enklare
plan inte enbart smörja; åtminstone har han
gjort en liten serie på ett tolvtal volymer med
afrikanskt ämne — om Sanders of the River
och hans lärde löjtnant Bones samt deras
innehållsrika människoätaromgivning — som i sin
genre är mycket bra. Wallace tillfrågades en
gång mot slutet av sitt liv hur han gått i land
med att skriva så många böcker. Hans svar
var ytterst filosofiskt:
— Det är bara de hundra första som vålla
besvär; med dem undangjorda har man vanan
inne, och sen går det lätt.
Lope de Vega skulle utan tvivel hållit med
honom. Lope, Spaniens store dramatiker, var
i sin ungdom och ganska långt fram i livet
svårt distraherad av ett stort antal
kärleksäventyr, stundom av invecklad och tidsödande
art, med slagsmål och till och med
landsförvisning; men han vidmakthöll och styrkte
under tiden en böjelse för dramatiskt
författarskap och efterlämnade vid sin död, såsom
man av pålitliga källor kan se, 1 500
komedier, 400 andra ordentliga dramer, jämte en
mängd mindre tillfällighetsstycken, samt
dessutom enorma kvantiteter blandad lyrik,
roma
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
