- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommarnummer juni-augusti 1935 Årg. 4 Nr 6 /
20

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Framför en bokhylla

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRANS G. BENGTSSON

ner och annat lättare gods. Och dessa
komedier och andra dramer voro inga slarviga ting,
utan av bästa sort och på vers; lärda forskare,
som såsom stickprov läst igenom ett eller
annat hundratal av dem, synas alltid ha fått
det allra bästa intryck. Lope, tillfrågad om
hur han nu kunde ha hunnit med allt detta,
skulle utan tvivel ha svarat att det hela var
mycket enkelt. Om man endast — skulle Lope
ha sagt — i sin ungdom, på lediga stunder,
när man inte hade något angelägnare att syssla
med, passade på att skriva ett par tre hundra
komedier, så skulle man därefter börja känna
en viss förtrogenhet, en teknisk säkerhet, en
vana; och därefter skulle det alls inte ställa
sig svårt att bli dramatisk författare på
allvar och att allt framgent göra precis som
Lope själv, som sedan han stadgat sig alltid
punktligt åstadkom tre treaktsdramer (på
vers) i veckan.

En vana, när den är tillräckligt fast och
ingrodd, kallar man gemenligen en last. Men
detta ord har en påtagligt negativ och
klandrande betydelse och användes endast om dåliga
vanor; vad kallar man en motsvarande fast
och ingrodd god vana? Dygd blir knappt rätta
ordet, ty med dygd menar man mera en
egenskap och ett tillstånd än en vana; kanske
språkets visa uppfinnare ha ansett att goda
vanor aldrig bli så ingrodda att något speciellt
ord kunde vara av nöden. Låt oss i brist på
bättre använda den en smula aviga termen
dygd; den vana, som de nämnda flitiga
skribenterna efter hand mer och mer
hämningslöst hemfallit åt, måste då från allmänt
mänsklig synpunkt säkerligen kallas en dygd.
Deras böcker blevo inte alltid så särskilt bra
eller nyttiga: mänskligheten skulle utan
nackdel i stor utsträckning kunnat undvara dem:
icke desto mindre blir själva prestationen som
sådan, den till automatisk funktion och
livsnödvändighet uppdrivna fliten, en högst
aktningsvärd sak. Att hejdlöst skriva böcker är

alltså en dygd; men böcker skrivas
otvivelaktigt för att läsas: är den motsvarande, fast
betydligt mera blygsamma funktionen, att
hejdlöst läsa böcker, också en dygd? Jag
önskar jag visste det; men det är svårt att
komma till någon riktig klarhet.

Vanan att läsa böcker börjar som alla
andra vanor, särskilt som alla dåliga vanor:
blygsamt och stapplande och med åtskillig
tveksamhet, kanske rentav motvillighet, för att
efter hand gå allt lättare och med ökad fart.
Det är med bokläsandet som med Wallaces
skrivande: besväret har man med de första
hundra, eller tusen; sen har man vanan, och
det går lätt i det oändliga. Den späde
ynglingens första cigarr eller glas whisky är ett
företag, ett som ofta kräver heroism och
själv-övervinnelse och stundom lämnar efter sig en
märkbar mattighet. Håll på, säger djävulen
fryntligt, förtröttas ej, mitt unga hjärta: med
tiden kommer det att gå lättare och bli långt
mera angenämt, och ingen tråkig mattighet
kommer att märkas. Vilket han naturligtvis
på sitt sätt har rätt i; och lika sant är det
i fråga om böcker. Människor som kunna bli
trötta av att läsa böcker befinna sig ännu på
det stapplande lärlingsstadiet; när vanan
hunnit bli fullt utbildad, kommer aldrig någon
trötthet att märkas — om man nämligen
endast läser det man verkligen vill läsa. Det
är klart att motvillig läsning tröttar; men
efter hand som vanan befästes, har den
spontana glupskheten en avgjord tendens att breda
ut sig. För egen del (och jag säger alls inte
detta för att bravera, alldenstund jag mer än
till hälften misstänker att det i själva verket
rör sig om en vana som fått växa till last)
måste jag läsa lika nödvändigt som jag måste
andas, och jag kan numera läsa så gott som
allt som är någorlunda hyggligt skrivet och
har innehåll; jag kan också med lika stort
nöje läsa vissa slag av litteratur som inte ha
innehåll och endast bestå av konstrikt
hop

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 22 10:31:39 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-6/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free