Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Framför en bokhylla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS G. BENGTSSON
sätta dit, utan fylla sina hyllor med allt de
råkat få tag i och få därför aldrig någon
riktig boksamling. Man skall inte sätta på
hyllorna andra böcker än dem man tänker
läsa en gång till. Att en bok inte duger att
läsas mera än en gång behöver inte vara något
klander: tidningar och veckotidskrifter kunna
inte heller läsas mera än en gång och kunna
vara bra ändå, likaså en bok; men på en
hylla hör den inte hemrna mer än gamla
tidningar. Det är alltid roligt att titta på andras
bokhyllor; är man intresserad av böcker, kan
man då genast se huruvida det som står där
är en verklig boksamling, som ägaren har
kontakt med, eller en sportprestation av rent
samlande, eller endast ett abstrakt möblemang.
Ser man ett större antal sviter av
romanförfattares samlade verk, vet man att samlingen
inte hör till den första sorten. Samlade verk
höra hemma i offentliga bibliotek,
opersonliga inrättningar där allt bör finnas, men om
man verkligen läser och tycker om böcker,
äro sådana ting — utom i ytterst sällsynta
fall — ingenting att låta utrymmet upptagas
av; ty av de romanförfattare som skrivit
mycket finns det kanske inte mera än fem
eller sex vilkas samtliga volymer äro värda
att sätta upp. En man som Fitzgerald,
Omar-översättaren, gick kanske väl långt i sitt sätt
att göra ett personligt urval av litteratur: ur
de goda böcker han läst skar han ut de kapitel
eller jivsnitt som inte roade honom, varpå han
lät binda in det kvarvarande såsom ett
betryggat koncentrat av litterär förträfflighet.
Det är att fara hårt fram; men ur samlade
verk kan man nästan alltid plocka bort
åtskilligt innan man har det riktiga kvar. Av
romanförfattare har jag kompletta, såvitt jag
kan se, endast Smollett, Flaubert, Joseph
Conrad, J. P. Jacobsen och Gogol; men eftersom
den sistnämnde endast skrev en enda roman,
samt till yttermera visso brände upp senare
hälften av densamma, är han inte svår att ha
komplett; och av Jacobsen rymmes allt i två
band. Jag har visserligen också Apulejus och
Petronius Arbiter: halvgudar i ett band var,
som man inte tänker på såsom romanförfattare.
En oändligt sympatisk sorts skribenter äro ur
denna synpunkt — som ur alla andra — de
stora franska moralisterna, Larochefoucauld,
La Bruyère, Vauvenargues och Chamfort: de
skrevo inte för brödet och bredde inte ut sig
över hövan: ett band per man blev nog för
deras samlade produktion. Den lilla plats de
fylla, fylla de mycket väl. Poeterna äro ofta
lika finkänsliga; som till exempel Baudelaire,
som med vers och prosa, utkast,
dagboksanteckningar, utgivarkommentar och allt, får
plats i två band med tunt papper; för att inte
tala om den ännu långt mera komprimerade
Heredia, som aldrig tröttade sin läsekrets med
onödigheter. Men Villon är ändå nummer ett
i den vägen: nittionio sidor text i Longnons
edition; hans samlade verk. Var ha vi
nuförtiden dem som gå bort med nittionio sidor
text som sitt livsverk — med eller utan
Vil-lons bravader i övrigt —, för att bli lästa och
beundrade om femhundra år? Det vore svårt
att gissa, ty mycket synbara i tidens julfloder
kunna de ju inte gärna vara.
Vill man vara alldeles säker på att få ha
sina böcker i fred, så att inte tråkiga luckor
uppstå genom lån eller enkelt tillägnande,
bör man slå sig på allsköns fruktansvärda
så kallade lärda verk: historia, arkeologi,
krönikor, krigshistoria, realkommentarer, tjocka
biografier och vad annat av den sorten som
vid närmare bekantskap kan befinnas
tilltalande. Alla sådana böcker åtnjuta som
lektyr det allra sämsta rykte, och även ganska
läslystna personer anse dem i regel endast
vara till för de lärda av facket; vilket
visserligen är fullständigt fel men åtminstone har
det goda med sig att ingen stoppar dem i
fickan; för övrigt gå de i allmänhet inte i ens
de största fickor. Mina skatter i det fallet äro
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
