Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Beijer: Trälen Melkolv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRÄLEN MEL KOLV
tidiga borgare hade sett master tätt inpå
våg-brytaren och anat oråd. Efter en halv minut
ringde det i alla stadens kyrkor.
Stadens besättning utgjordes av sexhundra
man, som voro förlagda i tornen över de två
stora portarna. Vakterna i tornen blåste i sina
lurar, men det tog några minuter, innan de
sömndruckna soldaterna kommit på benen,
och på den tiden hade vikingarnas styrka
hunnit igenom staden och stormade murarna
inifrån. Språngmarschen leddes av väl
lokaliserat folk. Stormningen tog endast några
minuter. Besättningen nedhöggs till sista man.
Ett litet fåtal lyckades dock rädda sig utanför
murarna.
En större styrka blev kvarlämnad att bevaka
muren.
De ledande skeppshövdingarna höllo ett
kort rådslag. Anfallet hade lyckats så
fullständigt. Man kunde ge sig god tid att plundra
staden. Det var uppenbart, att det skulle dröja
flera dagar, innan undsättning kunde komma
inifrån landet. Man beslöt att först
brandskatta staden, förespegla invånarna, att den
skulle bli skonad mot att en högt tilltagen
summa erlades. På detta sätt hoppades man
få fram det som låg i oåtkomliga gömmor.
Först när man inte kunde få mera på det
sättet, skulle man överlämna staden till
plundring. Detta skulle till slut bli nödvändigt, ty
det gemena folket skulle fordra det. Man
beslöt att låta öppna hamnen och föra in
skeppen, så att man bekvämt kunde lasta
dem.
Nu följde några förfärliga dygn.
Inkräktarna fordrade bokstavligen allt, ända till
kläderna på kroppen. Var och en försökte att
gömma undan så mycket han kunde, men
utpressarna blevo aldrig nöjda, fordrade alltid
mer. Försök att hålla undan egendom
straffades med döden, avrättningar försiggingo
varje timme. Först voro borgarna inbördes
trogna och hjälpte varandra att lura fienden.
Men snart började de att ange varandras
gömställen i det fåfänga hoppet att själva komma
lyckligt ifrån. Men redan innan kvällen kunde
angivaren själv vara angiven. Fienden var
omättlig. Snart var staden fullkomligt utsugen.
Invånarna voro hetsade mot varandra. Alla
visste sina liv i fara och att det måste komma
fram mera värdesaker till räddning. Broder
anklagade broder för att undanhålla pengar
och söner angåvo sina fäder. De ömmaste
band sletos för att pressa fram guld till
vilddjuren.
På eftermiddagen den tredje dagen sågo
skeppshövdingarna, att det inte fanns mer att
på detta sätt pressa ur staden. Samtidigt
började det bli svårt att styra besättningarna.
Man måste också tänka på att komma undan
med bytet i tid. Vädret kunde slå om. Tre
timmar före solnedgången gavs staden till
plundring. Sträng befallning utdelades, att
ingen fick slå ihjäl någon. Allt dugligt folk
skulle dagen därpå medföras som trälar. En
befallning som visserligen gavs, men som
ingen väntade skulle bli åtlydd.
Den hungriga hopen, som under månader
levat på torr fisk och grovt bröd och på lika
lång tid inte sett en kvinna och därtill under
raseri varit tillbakahållna från de all
världens läckerheter, som de sett skimra för sina
ögon de senaste dagarna, stormade i lystet
raseri genom gatorna. Natten blev en orgie
i blod och vin, fet mat och nakna
kvinnokroppar, sådan som den segrande människan
kan göra den.
I de rika klosterkällarna, vars vinfat och
stora liggare med öl inte kunnat transporteras
ut, nådde festen sin höjdpunkt. De heliga
bröderna och fäderna tvungos att passa upp.
Abbotarna hade givit befallning, att det
starkaste öl och vin skulle göras tillgängligt för
inkräktarna, så att de skulle bli berusade så
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
