- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommarnummer juni-augusti 1935 Årg. 4 Nr 6 /
28

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Beijer: Trälen Melkolv. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HARALD BEIJER

snart som möjligt. Munkarna skulle passa upp
dem ödmjukt medan de ännu voro så nyktra,
att de märkte deras närvaro. Sedan skulle de
försvinna i de hemliga rum och gångar, som
funnos under jorden och där större delen av
klosterskatterna lågo i säkert förvar.
Munkarna blevo förbjudna att predika för
nordmännen, ty man fruktade att detta skulle
väcka deras raseri. Det bästa vore att de i lugn
och ro finge dricka sitt lystmäte och bli
ofarliga och ur stånd att finna brödernas och
klosterskatternas gömställe.

Detta harmade en ung broder i ett av
klostren. Han menade, att man på detta
sätt undandrog nordmännen ett tillfälle att
höra evangelium. Ett tillfälle, som kanske
aldrig skulle återkomma i deras liv. Den unge
brodern kunde nordmännens språk och han
förstod, att Gud hade drivit honom att lära det
endast för att han skulle predika vid detta
tillfälle. Han trotsade därför abbotens förbud
och stod upp och predikade mitt under den
värsta orgien. Han tog ett krucifix, höll det
högt över sitt huvud och talade om frälsaren,
som dött på korset för dem. Skallande
skrattsalvor mötte honom efter varje mening. Då
fattades han av en helig vrede och höll ett
skarpt strafftal för dem, sade dem vilka
vilddjur de voro och att de en gång skulle komma
till helvetet. Då blevo männen rasande. Röster
höjdes för att man skulle slå ihjäl munken.
Några kastade sina dryckeskärl mot honom.
En man reste sig och lyckades göra sig hörd i
larmet. Han föreslog att man skulle korsfästa
honom som man gjort med denne frälsare. Det
vore en gärd av rättvisa och skulle bereda dem
ett nöje. Förslaget antogs med jubel.
Olyckligtvis låg klostrets snickarbod alldeles intill
vinkällaren, så att hammare och spik funnos till
hands. Men i stället för att naglas vid ett kors
bestämdes det, att han skulle spikas upp på
gaveln av ett stort ölfat, som stod så att det
var synligt över hela det stora valvet. De

tvingade den olycklige munkens kamrater att
hålla honom utsträckt på fatet medan en stor,
kraftig man av deras egna drev in spikarna.
Munken själv var i ett tillstånd av extas. Han
hade bara den tanken, att han var på väg
direkt in i himlen. Han var en utvald. Han
lät inte ett ljud av smärta komma över sina
läppar, men ögonen brunno. Detta skulle
vanligen ha imponerat på de vilda männen och
fått dem att skänka honom livet, men när de
hunnit så långt, att han blivit riktigt korsfäst,
voro de flesta så berusade, att de glömt honom
eller hade fäst sin uppmärksamhet vid något
annat.

När munken varit spikad på ölfatet tn
timme, kom en av de druckna männen att se
på honom. Han såg, att han ännu levde och
fattades av medlidande med honom. Han reste
sig från bordet och gick fram och gav honom
ett hugg i hjärtat med sin kniv, så att han gav
upp andan. Mannen återvände till sitt bord.

Dryckeslaget fortsatte. Munkarna drogo sig,
som de voro befallda, tillbaka och lyckades
göra det obemärkta.

I ett litet hus i staden bodde en köpman,
som idkade handel med småkram i det inre
landet. Han var en driftig man och började
bli smått välbärgad. Han befann sig just ute
på en handelsfärd och endast hans hustru
och hans nioårige son Melkolv vistades i huset.

När skarorna av det halvvilda skeppsfolket
rusade genom gatorna för att söka byte, fick
en kraftig, rödhårig man se ett vettskrämt
kvinnoansikte titta ut ur dörren på dèt lilla
huset. Han sprang fram och lyckades sätta
sina skuldror mot dörren, innan hon hann
skjuta för rigeln. Dörren gav vika för hans
tyngd.

Byggnaden bestod av ett enda rum och den
hade ingen annan utgång. Kvinnan värjde sig
förtvivlat mot den storväxte mannen. Pojken

28

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 22 10:31:39 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-6/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free