Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Beijer: Trälen Melkolv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD BEIJER
förebrående. Melkolv kände det, som om han
burit sig illa åt och att munken sörjde över
det. Mannen med hammaren kom emellan och
skymde bort munkens blick. Hammarslagen
dånade mot det till hälften tomma fatet.
Facklornas sken fladdrade i valvet. Männen
skrå-lade tillmålen mot den olycklige, vilka
Melkolv inte förstod. Han visste inte om de
skrattade eller om de voro onda. Han satte
händerna för öronen. Han fångade ännu en blick
av munken och nu brunno ögonen på honom
som eldkol och Melkolv förstod, att han såg
ända in i himlen. Han såg honom bara ett
ögonblick, sedan trängde sig åter gestalter
emellan dem.
Mannen vid vars arm han var bunden satte
sig med sina vänner vid ett bord. Han gav
med ett tecken Melkolv befallning att lägga
sig ned vid bänken. När pojken inte
ögonblickligen förstod, tog han hans huvud och
tryckte ned det mot golvet.
Där låg Melkolv i timmar. En skrämsel
kom över honom. Han trodde att han själv
skulle bli spikad på ett ölfat. Kylan från
stengolvet isade hans kropp. Han darrade av köld
och skrämsel. Han försökte bedja, men han
kunde inte mana fram bilden av madonnan.
Hon ville inte höra honom. Han förstod att
hon var rädd att visa sig bland dessa vilda
män. Till slut grät han efter sin mor. Sedan
somnade han på stengolvet. Snart blev hans
herre så berusad att också han dråsade ned
på golvet bredvid honom. Där lågo de till
morgonen.
På förmiddagen följande dag blåstes en
signal från skeppen, som kallade folket
ombord. På eftermiddagen utfärdades ett påbud,
att stadens invånare skulle samlas på det
största av torgen. Där uttogos de yngsta och
kraftigaste till trälar. De övriga fingo
tillsägelse att återvända till sina hus och att inte
lämna dem förrän vikingarna avseglat.
Hjärt
slitande scener utspelades, när den ena
familjemedlemmen slets från den andra. Melkolvs
mor bland så många andra förtvivlade
kvinnor sökte sin son, men hon kunde inte finna
honom. Yngre män reste sig i trots, men blevo
genast nedslagna. De män, som förrättade
urvalet, voro inte hjärtlösa, men trälar voro
en kostbar handelsvara och man hade inte
råd att ha medlidande. Och det är lätt att
blunda för andras lidande. För den allra
vekaste är det lätt, när en god vinst lockar.
Den man, som stulit Melkolv, lyckades
visserligen föra honom ombord och dölja
honom en dag, men sedan kom han i gräl med
en av de kamrater, som lovat att bistå honom,
och hela historien kom fram. Skeppshövdingen
tog pojken ifrån honom. Mannen bestraffades
och han blev för sin oärlighet och sin grymhet
att tjudra den späde gossen vanärad för hela
sitt liv.
Man for mot Norden. Melkolv blev väl
behandlad under färden och det blevo också
de andra fångarna. När flottan kom in i
hemlandets farvatten, upplöstes den och de flesta
av skeppshövdingarna foro hem till sina
gårdar i skilda delar av landet. Så gjorde också
den hövding, som numera ägde Melkolv.
Hövdingen behöll honom under en tid i sitt hus.
Under julen gästades hövdingen av sin
svåger, Skafte Torhallsson på gården
Torhall-stad. Då gästerna skulle fara hem, skänkte
hövdingen Melkolv till sin tolv år gamle
systerson, Torger Skaftesson, som fått följa
med föräldrarna.
II.
Torger och Melkolv uppfostrades
tillsammans. Det blev en svår tid för Melkolv. Hans
nye herre var en sluten yngling med ett hårt
och grymt sinne. Och han fann sin glädje i att
pina sin yngre och svagare träl. Melkolv var
ett tåligt barn, men någon gång kunde han
brusa upp och ge igen med hugg och slag. Vid
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
