Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Beijer: Trälen Melkolv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD BEIJER
karna på martyren, men de smögo sig åter och
åter in i hans medvetande.
Torger vände åter från sin utlandsresa, gifte
sig men bodde likväl kvar på faderns gård.
Vid den tiden låg Skafte Torhallsson i tvist
med en mäktig släkt. Målet hade varit före
under flera ting, men hade inte kunnat
avdömas. När Torger varit hemma i två år, blev
hans fader på en färd till en av sina utgårdar
dödad av sina fiender. Torger, som var ende
sonen, tog arvet och hämnades efter någon tid
grymt hans död.
Denna kedja av blodsdåd slutade aldrig,
men Melkolvs husbonde stod sig gott i
striderna. Han var hård och hänsynslös, mycket
vapenduglig och räknades snart för den
främste mannen i släkten. Han hade svårt att
hysa tillgivenhet för någon, men vissa tecken
tydde på att han hade förtroende för Melkolv,
ehuru denne naturligtvis var en av hushållets
allra ringaste medlemmar och behandlades
som sådan. Förtroendet tog sig inte uttryck i
ord eller handling. Han talade knappt med
Melkolv, men han ville gärna ha honom i sin
närhet.
Åren gingo.
En gång fick Melkolv resa med i följet, när
Torger gästade en avlägset boende vän.
Färden var lång och det var nödvändigt att rasta
en natt under bar himmel. Melkolv var med
för att ordna med lägerplats och för att passa
de fria männen med mat och annat. Det var
på försommaren, då vårarbetena voro slut.
Det var ännu ganska kallt om nätterna.
Torgers fiender hade listat ut vilken dag
han skulle återvända och i stort antal lagt sig
i försåt för honom i en ödslig trakt. Torger
red med sitt folk utan att ana något rakt in i
fällan.
Striden blev mycket het. Melkolv var som
träl och därtill obeväpnad självklart utanför
striden. Han drog sig tillbaka ett litet stycke
upp i skogen, föll på knä och anropade
madonnan, men han kunde inte få fram
hennes bild, ty han sneglade hela tiden mot
de stridande. Torger och hans folk värjde sig
gott och där voro redan många dödade på
båda sidor. Men övermakten var för stor och
segern syntes snart vara given för fienderna.
Torger själv var hårt ansatt. Han slogs just
med två man på en gång. Nu kom en tredje
tillspringande för att falla honom i ryggen.
Det lyste rött för ögonen på Melkolv och
han fick ett av sina numera sällsynta
vredesutbrott. Han sprang ned ur skogen och ryckte
till sig en yxa, som fallit ur handen på en
död. Han lyckades hinna upp mannen, som
tänkte falla Torger i ryggen och drev sin yxa
i huvudet på honom. Eggad av framgången
sprang han vidare in bland fienden. Hans
raseri växte. Han gick fram som en bärsärk
och slog ner folk till höger och vänster.
Torger och hans kvarvarande män, av vilka
flera visat tecken till att vackla, fingo nytt
mod och följde honom tätt i hälarna och inom
få minuter hade man drivit fienden på flykten.
Melkolv följde dem och slog så många han
kunde. De övriga lyckades rädda sig på sina
hästar.
När han stod och såg efter de bortridande,
återfick han lika plötsligt sin besinning som
han förut hade tappat den och greps av
förtvivlan över sitt dåd. Han betraktade ett
ögonblick det blodiga vapnet och slängde det sedan
med ett uttryck av fasa ifrån sig och sprang
bort ifrån platsen. Han gjorde sig inte reda
för vart han sprang. Han visste bara att han
måste vara ensam. Han hörde Torger och hans
folk ropa efter sig, men han bara sprang, tills
deras röster dogo bort.
I fem dagar irrade han omkring i ångest
för vad han gjort. Han förföljdes av ett
ansikte. Det tillhörde munken, som blivit
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
