Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Beijer: Trälen Melkolv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRÄLEN MEL KOLV
spikad på ölfatet. Vart han vände sig hade
han det framför sig. Det tittade fram ur
trädens stammar, ur klipphällarna, det svävade
över skogstjärnarna. Så snart han satte sig till
vila, kom det närmare och dess läppar tycktes
röra sig: ”Vad har du gjort? Har du blivit
en av dessa våldsmän, som slet dig från din
mor och hånade din Gud?” Melkolv sökte
bedja för att komma ifrån de förebrående,
djupa ögonen, men madonnan ville inte visa
sig för honom. Hade hon övergivit honom?
Endast munkens stirrande ögon funnos och
de jagade honom vidare i ödemarken.
På nätterna föll han i några timmars dvala
på den plats, där han tillfälligtvis stöp. Han
visste inte, var han befann sig och hade inte
en tanke på att återvända till människor,
innan han fått frid med ansiktet, som
förföljde honom.
Torger och hans män sökte honom länge
utan att finna honom. När de kommo hem,
sände de ut nytt folk för att söka honom, men
även de måste ge upp hoppet. Man antog att
han fått något sår och förblött på någon
enslig plats och sörjde honom som död.
Den femte natten föll Melkolv i en djup
sömn på en mossig glänta i skogen. Han
drömde att han åter var hemma på
Skaftes-sons gård. Men där var mycket förändrat.
Husen stodo sneda och vinda och åkrarna
voro igenvuxna. Han såg ingen människa på
gården, men efter en stund hörde han någon
jämra och gnälla. Han sökte för att finna den
som klagade, men han kunde icke finna
honom. Han var djupt olycklig. Därefter
skiftade drömmen och han låg åter i gläntan i
skogen. Han såg sin barndoms madonna
komma över gräset. Hon böjde sig ned över
honom och strök med handen över hans panna
och talade: ”Nu skall du inte se mig på
mycket länge, men när du nästa gång får se
mig, skall du inte ha långt kvar på jorden.
Gå hem till din husbondes gård och rädda
3. — B. L. M. 6.
x
den själen, som våndas.” Madonnan försvann
och Melkolv sov djupt i många timmar.
När han vaknade, stod solen högt på
himlen. Han kände sig åter lugn och var stärkt
av sömnen. Han satt en stund i gräset och
undrade över sin dröm. Han kände sig så
frisk som om han vore en annan människa.
Han såg sig utan fruktan omkring efter sin
plågoande, munken, men kunde inte finna
honom. Han steg upp och sträckte på sig. Han
kände sig lycklig och mycket hungrig.
När han gått en stund kom han in i en trakt,
där han kände igen sig. Tre timmar senare
kom han in i storstugan på Torger Skaftessons
gård.
Man satt just vid middagsmålet när han
kom in. Alla stirrade på honom, som man
stirrar på en som kommer tillbaka från de
döda. Det var så tyst, att man tydligt hörde
de fladdrande lågorna från elden på golvet
och susandet i veden. Inte heller Melkolv sade
något. Han stod stilla i dörröppningen, han
var lik sig utom i det, att han inte såg ut som
en träl längre. Hans huvud satt rakt på
skuldrorna. När man förstod, att han verkligen var
i livet, sökte allas blickar Torger. Man visste
inte vad han skulle göra eller säga. Det visste
man aldrig. Och han hade inte yttrat ett ord
om trälen och hans insats i striden. Torger
satt lugnt och betraktade Melkolv. Man såg
att han överläde. Sedan reste han sig, gick
ned till dörren och hälsade honom
välkommen hem. Han tackade honom för vad han
gjort och sade, att han inte var i stånd att
på rätt sätt löna denna bedrift. Han gav
honom friheten och tilläde, att om Melkolv
som fri man ville stanna hos honom, så skulle
han göra honom till den främste i sin gård
och han skulle hämnas all skada, som kunde
tillfogas Melkolv, som om den tillfogats
honom själv. Därefter ledde han honom som
om han hade varit en förnäm gäst till det hög-
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
