Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Beijer: Trälen Melkolv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD BEIJER
säte, som stod mitt framför hans eget, och
bjöd honom ta plats. Melkolv tog med enkel
värdighet emot hedersbetygelserna.
Senare på dagen skänkte Torger honom en
fri mans utrustning, vapen och kläder, allt av
bästa slag. Melkolv tog emot sakerna med en
hemlig stolthet och med en hemlig oro. Att vara
en fri man var något mycket stort. Att få äga
sin kropp och gå vart man ville var en stor
lycka. Han förstod att han längtat efter det utan
att veta det. Han hade inte en tanke på
madonnan med den blå manteln, som han annars
brukade anförtro allt som var viktigt. Han
trodde sig i stället förstå varför nordborna
föraktade de bedjande sydlänningarna. Han
betraktade betänksam sina nya, blanka vapen.
Det följde ett stort ansvar med vapen. Han
hängde upp dem på stugväggen, där de andra
männen i gården hade sina hängande. Och
han rörde dem ytterst sällan.
Melkolv var, när han blev en fri man,
trettiotvå år gammal.
En tid senare blev Torgers son Torhall så
gammal, att han måste ha en manlig fostrare.
Torger anförtrodde honom åt Melkolv, som
snart fattades av en stor kärlek till barnet.
Och denna känsla växte med åren. Han vann
också snart gossens genkärlek, så att han
tydde sig mera till honom än till någon
annan.
Han var mycket noga med gossens
uppfostran och visade ingen svaghet mot honom.
Han såg till att han fick lära allt vad en
förnäm nordbo måste veta. Han övade honom
själv i de stycken han behärskade, när hans
egna insikter inte räckte till, ordnade han så
att gossen fick undervisning av andra. Han
lärde honom noggrannhet och
självbehärskning. Han talade mycket om söderns länder,
men framställde dem inte, som man brukade
i Norden, som länder där man kunde rikta
sig på plundringståg, utan han talade om
den levnadskonst och de goda seder, som
blommade där.
Efter en tid blev Torger djupt skuldbelastad
i ett mål och dömdes fredlös av tinget för tre
år. Han anförtrodde sin gård, allt sitt gods
och sina anhöriga i Melkolvs hand och reste.
Han deltog i ett härjningståg och förde med
sig stort byte, när han återvände hem. Medan
han varit borta hade han förändrat sig och
blivit mildare till sinnes och var numera
inte så snar att söka strid. Han vårdade sig
i stället om sina gårdar och sin förmögenhet,
som Melkolv förvaltat med stor framgång
under hans frånvaro.
Torger märkte, att Melkolv tog det mesta av
sonens kärlek. Det smärtade honom hemligen,
men han gjorde intet för att skilja dem åt.
Dels ville han inte ha en tillgivenhet, som inte
frivilligt bjöds honom, dels ansåg han
Melkolv skickligare än han själv att handleda
pojken, dels unnade han sin före detta träl
denna gottgörelse för den hårda ungdom han
genomlevat på gården.
Melkolv tänkte ibland flyktigt på att resa
till sitt hemland, men sedan han i tre år
självständigt förvaltat den stora egendomen, fick
han ett stort anseende och växte så fast i
Norden, att han alldeles övergav dessa tankar.
Dessutom skulle han nu inte kunnat slita sig
från Torhall.
Åren gingo. Melkolv och Torger åldrades.
Torhall växte upp till en välartad yngling,
som alla hade sin glädje av.
III.
Två mil från Torhallstad låg en gård, som
hette Trandelsbol. Husbonden hette Trandel
och han hade många söner. Folket i
Trandelsbol var vildsint och bångstyrigt, men de voro
rika och mäktiga. En av sönerna hette Gök
och hade i femton år legat ute på haven och
skaffat sig ett berömt namn som sjöfarare.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
