- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommarnummer juni-augusti 1935 Årg. 4 Nr 6 /
35

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Beijer: Trälen Melkolv. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRÄLENMELKOLV

Han var känd för några svåra blodsdåd och
detta gjorde honom i mångens ögon till en
betydande man. En gång, när han var
trettiofem år, låg han hemma över en sommar.
Tor-hall var då tjugutvå år. Gök hade kistor och
säckar fulla med praktfulla vapen, kläder
och prydnader. En av de första gårdar, han
gästade, var Torhallstad och han blev väl
mottagen av Torger. Den unge Torhall greps
av en varm vänskap för honom. Han
beundrade honom och kunde aldrig få höra nog om
hans upplevelser. Vänskapen besvarades och
snart blev Gök och Torhall oskiljaktiga. De
följdes åt hela sommaren och Torhall vistades
lika mycket på Trandelsbol som hemma. Gök
fäste sig alltmer vid ynglingen och lovade
att ta honom med på nästa sommars sjötåg.
De talade vid Torger, som gav sitt bifall då
han tyckte att Torhall var så gammal att
han borde komma ut i världen. Han menade
också att Gök kunde vara så god följeslagare
som någon annan. Melkolv var tillfälligtvis
borta några veckor vid den tid, då detta
bestämdes.

Men Melkolv tyckte inte om Gök. Första
gången han såg honom betogs han av ovilja.
Han såg i honom genast ett av de vilddjur,
som stormat igenom hans moders stad. Hans
kloka öga såg, vad ingen annan såg, att Gök
var en dålig och opålitlig man. Han förstod
att Torhall skulle bli fördärvad i detta
sällskap. Han teg till en början med sina
iakttagelser, ty han visste, att det inte skulle
löna sig mycket att tala. När han kom hem
och fick höra talas om resan satte han sig
bestämt emot den och alla förvånade sig
däröver. Han ville inte hindra Torhall från att
resa utrikes. Han förstod att detta måste ske,
men han hade tänkt sig ett annat sällskap
åt honom. Gök, som kände att Melkolv
arbetade emot honom, frågade varför han gjorde
detta. Den kloke Melkolv var så förbittrad,
att han inlät sig i tvist med den femton år

yngre mannen, och om Torger och Torhall
inte hunnit komma emellan, kunde det ha
gått till vapenskifte.

Melkolv talade hela hösten om att Torhall
inte borde resa, men ingen brydde sig om vad
han sade. Man antog att han hade något
personligt groll mot Gök. Torhall blev av denna
anledning helt kall emot sin fostrare, vilket
gick denne djupt till sinnes. Torger såg, hur
saken utvecklades och log i hemlighet. Den
svartsjuka över att sonen visat Melkolv större
tillgivenhet, vilken han i många år dolt, fick
därigenom en lindring.

Melkolvs farhågor om Gök besannades. Allt
flera dåliga karaktärsdrag kommo i dagen.
Torhall tog efter och började visa oarter. Men
ännu var det endast Melkolv som såg klart.
Han upphörde med sina föreställningar, som
ingen lyssnade till. Han började tänka över
en plan att avvända det dåliga inflytandet,
Han tänkte hela vintern och på våren hade
han sin plan färdig.

Han var det året femtio år gammal och
skulle nog kunna leva i ännu tjugu år. Men
livet hade inte så stort värde längre. Utom
gossen Torhall hade han inte annat än Torgers
vänskap. Han tyckte att han var för gammal
att ge sig ut i världen. Han kände det tomt
att inte ha någon släkt. I det landet hade alla
människor släkt och en man var inte en man,
om han inte hade släkt. Och han glömde
aldrig helt sin mor, som de hade slitit honom
ifrån som nioårig gosse. Han såg sig än i dag
stå och klappa med sina händer på dörren
till deras hus. Han såg den rödhårige
barbaren, som kastade sig över hans mor. Gök
liknade just den mannen. Han hade begravt
minnet djupt i sin själ. Han hade inte vågat
omhulda det. Men nu tvingade det sig fram.
Han kände vad det kunde vara att förlora en
son. Läran om vedergällningen hade han rest
sig emot i all sin tid. Men nu började han
förstå den.

35

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 22 10:31:39 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-6/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free