Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: Svenska psykologer - Anmälda böcker - Edvard Westermarck, Freuds teori om Oedipuskomplexen - Bror Gadelius, Tro och helbrägdagörelse jämte en kritisk studie av psykoanalysen - Poul Bjerre. Och snart står döden och stampar vid vår port - Alf Ahlberg, Tankelivets frigörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
teorien om det ursprungliga fadermordet, som
skulle visa rivaliteten om modern mellan
sonen och fadern. Icke ens aporna ge exempel
därpå. De många ensamma gorilla- och
schim-panshanar man träffat stöda ej antagandet, att
dessa apor äro begivna på fadermord.
Åtskilliga lågt stående stammar övergiva eller döda
överåriga eller orkeslösa föräldrar, men det
sker veterligen ingenstädes av sexuella motiv
utan bland nomadiska jägarstammar därför
att de icke kunna följa med stammens
förflyttningar och vid anfall av en fiende äro
framför andra utsatta att tillfångatagas och
pinas till döds. Det är därvid vanligt att de
själva yrka därpå.
Westermarck finner härmed också
ogrundad den freudska teorien om totemismen,
enligt vilken totemdjuret skulle företräda den
mördade heligblivna fadern och ätandet av
totemdjuret symbolisera urtidens fadermord.
Att totemdjur stundom dödas, beror inte på
något hat såsom till någon fadersrepresentant
utan därför att de äro matnyttiga. För övrigt
är totemet icke alltid ett djur utan ibland
också en växt eller ett livlöst föremål. Om
tendensen till fadermord vore en allmän
urtidsböjelse och totemismen representerade
dess minne och försoning, så skulle man
vänta, att totemismen vore spridd bland alla
folk. Men det är ej bevisat att den någonsin
förekommit just hos de raser, som spelat den
största rollen i historien, såsom den ariska
och den semitiska.
Westermarck förkastar också teorien om
den infantila sexualiteten i den
psykoanalytiska utformningen. Han instämmer med
William Stern, som förklarar fullkomligt
värdelösa analyserna av tvååringars drömmar,
i synnerhet som man pressar barnen på
ytterligare dröminnehåll och till och med tydning
av drömmarna; det är uppenbart att man
härmed kan få precis den tydning man vill. Den
vanliga spänningen mellan fäder och söner,
som först brukar uppenbara sig, då de senare
närma sig vuxen ålder, är så helt förklarlig
ur faderns inblandning i sonens
förehavanden, att hypotesen om Oedipuskomplexen blir
överflödig.
Psykoanalysen har uppenbart vågat sig för
långt ut med sin hela människolivet och dess
kultur omspännande sexualfilosofi. De talrika
kritiker över denna psykologiska rörelse som
på senare tid sett dagen visa, att mänsklig*
heten håller på att hämta sig efter sin första
överraskning över denna sällsamma och
hemlighetsfulla sexualromantik och att den håller
på att ebba ut som en universalpsykologisk
lära. Dess gyckelbilder i röken över
sexualitetens häxkok hålla på att mista sin tilltro.
1930-talet blir icke lika gynnsamt för den
freudska psykoanalysen som 1920-talet.
Världen börjar se ut som förr, dock med några
insikter rikare. Som psykoterapi torde
psykoanalysen, om man tillgodogör sig dess skilda
utformningar utan dogmatiskt fasthängande
vid den ena eller den andra, ha utsikter att
hålla sig och att utvecklas, men den kommer
övervägande att få inskränka sig till sitt
egentliga område, de sjukas värld. Att dess utflykt
på etnologiens fält med Freuds ”Totem und
Tabu” och följ dskrifter var en överilning,
synes Westermarcks kritik leda i bevis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
