Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: De solidariska — Europas proletärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÜTGER ESSÉN
DE SOLIDARISKA
-EUROPAS PROLETÄRER
Proletärerna äro de helt egendomslösa, det
vill säga de samhällsmedlemmar, som för sin
utkomst uteslutande äro hänvisade till sina
händers arbete. En dylik grupp har alltid
funnits, men under det feodala samhället var
den fåtalig och av föga betydelse. I antikens
storstäder voro proletärerna talrikare. De
skilde sig från slavarna därigenom att de voro
friare — och otryggare. Så länge Roms fria
medborgare, av vilka proletarii voro den lägsta
klassen, ännu besutto, åtminstone till
namnet, politiska rättigheter, levde proletärerna
på utpressning av de maktägande. De voro
därför heller inga verkliga proletärer i modern
mening, ity att de voro i ärftlig besittning av
en värdefull handelsvara, sin så kallade
medborgarrätt. Ej heller voro antikens slavar
verkliga proletärer i modern mening, emedan
otryggheten saknades. Slavägarna voro
nämligen sedvanerättsligt skyldiga att nödtorftigt
livnära sina slavar. Faktiskt erhöllo dessa
också så gott som alltid dylikt underhåll;
i annat fall hade slaven som
förmögenhets-objekt förlorat sitt värde.
Endast i Gracchernas kamp och möjligen
i Spartacus’ uppror — två av den antika
historiens mest fängslande men minst kända
episoder — möter man en ansats till verklig
proletärisk aktion. Men bägge aktionerna
4. — B. L. M. 6.
blevo nederlag, och även deras idé slogs ihjäl
genom idébärarnas förintande. Sådant är —
i motsats till liberalismens optimistiska tro —
fullt möjligt, om endast motparten handlar
med det goda samvetets absoluta
hänsynslöshet, det vill säga är tillräckligt ”samvetslös”.
Detta voro romarrikets makthavare, ända tills
kristendomen och det övriga ljuset från öster
sprängde den antika livsåskådningen.
Den hantverksindustrialism, som föregick
den moderna maskinindustrialismen — och
som ännu lever i Österns storstäder — gav
upphov till ett verkligt proletariat i
Västeuropa redan från femtonde och sextonde
århundradena. Men ända fram till den
industriella revolutionen, som begynte för något mer
än hundrafemtio år sedan, var detta proletariat
både i fråga om numerär och betydelse en
samhällsklass av andra rang. Ingen tänkte på
att ge den ett patos, en historisk mission eller
överhuvud ett egenvärde — annat än möjligen
i religiös mening — än mindre på att förguda
den. Allra minst hyste proletariatet självt
några dylika höga tankar. Av allt att döma
strävade det just aldrig längre än till de
ani-mala behovens nödtorftiga tillfredsställande.
Eftersom det var relativt fåtaligt, kunde detta
proletariat också rekryteras efter en slags
naturlig urvalsprocess. Dit drogos sålunda
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
