Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Björkman: Waldteufel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALDTEUFEL
enhet och nya renhet. Det trampades flitigt
på Berlins gator veckorna efter påsken det
året, och inte ens den främmande resenär,
som med varje fiber i sin kropp kände sig
reagera mot vad som skedde i de dagarna,
kunde undgå att känna laddningen i denna
atmosfär, där lugnet, hoppfullheten och jublet
så underligt bröt sig mot den korta men
beklämmande ångest som man kände litet till
mans efter den fanatiska vecka då judarna
skulle kastas ut från Berlin. Det var det grova
militära modets klang- och jubeldagar, men
det var också den första ängsliga
andhämtningens tid, och dessa veckor blevo för
resenären inte mindre spännande därför att de
upplevdes i ett av de fina gamla hemmen
utmed Lützowufer, dessa förnäma
wilhel-minska borgarkvarter vid Berlins tystaste och
förnämsta kanal, där sammanbrottet dag för
dag kunde följas allteftersom husen
bommades till och grindarna ned mot kanalen
låstes för alltid. Här återfann jag för första
gången på tjugu år dét waldteufelska
instrumentet, en exakt kopia bland tiotusen andra
av speldosan från förr med Neckar och
kullarna och vallpojken på locket och med
Wald-teufels inställsamma melodi alltjämt levande
i lådans inre. Jag hade gjort en lång
middags-vandring Linden i ända den dagen och
passerat tätt förbi Kaiserhof, där färska
hakkorsflaggor hängde ned från alla balkonger, och
när jag så kom hem till mitt värdfolk, fann
jag av en slump den waldteufelska dosan,
vars spröda och klagande melodi strax
därefter trängde ut över trädgården och ut över
kanalen. Och genom en av dessa snabba och
meningslösa associationer, som med en sådan
lekfull lätthet kan göra en likgiltig detalj ur
det förflutna levande, stod ett Berlinfotografi
från år 1906 fram för min syn, en plansch
ur ett undanstoppat gammalt släktalbum
därhemma, där morbror, det stronga svenska
krigsrådet, med hustru och söner från Kaiser-
hofs balkong beskådade en kejsarparad nere
på Unter den Linden. I hur många hedervärdä
svenska ämbetsmannafamiljer finns inte ett
sådant där respektabelt fotografi bevarat?
Ett minne från någon genomresa till
Karlsbad eller Nauheim och med
familjeöverhuvudets anletsdrag mer än vanligt medvetna i
dubbel stolthet över den burgenhet som var
förutsättningen för en resa som denna, och
den trygghet som låg däri att man befann
sig i ordningens och disciplinens eget
förlovade kejsarrike. Med Waldteufels melodi
hörde detta fotografi samman, ty bägge voro
de sammankopplade med de första
färdedröm-marna, med kontinenten och äventyret — det
ofarliga reseäventyret! — och ändock fanns
också här det svalg av förakt och salighet,
som ingen ostraffat kan överskrida. Det var
inte bara det att gruppen på kortet
representerade ett så rikt mått av den ordning, den
vilja och den samfundsanda för vilken man
själv (först med självmedvetenhet, sedan med
självförakt) kände sig stå främmande — med
vilken rätt bar väl egentligen jag den solida
pärlnål, som det döda krigsrådet lämnat efter
sig och som på fotografiet prydde upp hans
löjliga långhalsduk en smula? Men det var
också det förflutnas eget svårmod, som talade
ur detta porträtt, det var en död tid och
döda människor, som stego upp och
anklagade: ”Vad har du gjort med ditt liv, du
människa?” Det var trettio år sedan
fotografiet tagits, och jag mindes ännu när det
kom till Stockholm och sattes in i albumet
på sammetsbordet med de långa fransarna . . .
Och när nu ytterligare trettio år gått, skulle
jag själv vara borta och denna dag inte ett
minne ens. Och långt efter det att Waldteufels
enkla lilla melodi hade tystnat den dagen,
kände jag Döden andas över den svarta
myllan i trädgården vid Lützowufer — det var
bara en svag fläkt visserligen, och kanske
kunde Han tyckas på långt håll ännu. Men
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
