Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Anteckningar om film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTECKNINGAR OM FILM
senterar övergångsepoken inom dagens film.
Där är först och främst Pabst, en filmdiktare
i mångsidig mening, som gjort några av de
personligaste och hållbaraste insatserna under
den tyska filmens båda högperioder. Han
framträder än som en kraftfull social
verklig-hetsreporter, en strikt skildrare med bred och
handgriplig realism, än som en konstfilmens
mästare med rik melodramatisk fabulering
och utsökt stilisering. Han förstår alltid att
tillvarataga de pikturala effekterna; och hans
omsorgsfulla psykologi medför inte den
förenkling av det emotionella registret som
annars brukar utgöra en av filmens största
svagheter.
Pabsts två senaste filmer är producerade i
Frankrike; han når inte som högst i någon
av dem och det kan förmodas att han haft en
del svårigheter att övervinna. ”Atlantis” —
efter Benoits bok — är en äventyrshistoria
med konstnärligt suggestiv atmosfär. Den
franske officerens upplevelser i Saharas inre,
i en underjordisk stad där en skön och
omänsklig prinsessa härskar, äger på en gång
en kusligt påtaglig verklighetsprägel och en
stark drömstämning. Det psykologiska
förloppet har dock fått stå tillbaka för
regissörens pikturala intresse: rent dekorativt och
ornamentalt hör vissa partier av ”Atlantis”
(de underjordiska gångarnas mönster,
prinsessans skulpturala gestalt, hennes jättehuvud
i sten, den inlagda kontrasterande
Parissekvensen med cancandanserna) till det
utsöktaste som Pabst åstadkommit. Men allt
detta förblir beundransvärt artisteri och
verkar genomgående en smula artificiellt; bara
i ett fall tycks mig denna välberäknade
konstfilm nå omedelbart levande verkan: det är i
ökenbilderna. Dessa inskränker sig inte till
fotografiskt ökenmåleri: Pabsts film är en
visionär dikt om öknen, dess skönhet,
obarmhärtighet, fascination och ångest; och aldrig
förr har väl kamelen så nästan analytiskt
klart framstått som öknens symbol, med den
långa halsen och det platta huvudet som
samtidigt erinrar om fågel och orm.
Den andra och nyare filmen har ännu inte
visats här när detta skrives. Det är ingenting
mindre än Don Quijote” Pabst givit sig i
kast med; Paul Morand har skrivit scenariot
och Schaljapin har åtagit sig huvudrollen.
Trots att det är ett mycket ambitiöst verk har
filmen på något sätt inte riktigt de
proportioner man väntat sig. Pabst har sökt hålla
en stil som inte överbetonar varken det
komiska eller det patetiska, vilket i och för
sig är prisvärt, men tyvärr blir resultatet i
rätt stor utsträckning att man varken skrattar
eller blir gripen. Man får en känsla av att
något fattas, att filmen trots alla förtjänster
i viss mån förfelar sin verkan. Möjligen beror
det på att filmens medium är för direkt —
man får Don Quijote sedd utifrån med
kamerans obarmhärtiga, avslöjande öga i stället
för inifrån hans egen töckniga, idealhägrande
föreställningsvärld. Don Quijotes frejdiga
riddarfärd ut i världen blir alltför påtagligt
sinnessvag och undermeningen går förlorad.
Det hindrar inte att regissör och skådespelare
gjort sitt bästa och åtminstone en scen, den
med väderkvarnarna, som bildar filmens
naturliga klimax, är storslagen både
känslomässigt och till sin bildverkan: den är
hemlighetsfullt fantastisk och skrämmande reell,
överraskande och samtidigt träffande i sin
sant filmatiska furia. Koncentration och
kontinuitet utmärker filmens uppbyggnad (det
finns alltid arkitektur i Pabsts skapelser) och
bildskönheten är ofta betydande; där finns
några landskap som verkar gamla
holländare, med högt gräs som rör sig i vinden.
Schaljapin har inte bara förlänat Don Quijote
en välljudande sångröst utan också en
helgjuten yttre och inre gestaltning, gripen,
allvarlig, dramatisk; hans kropp, hans rörelser
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
