Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Anteckningar om film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
har en stel, åldrad, liksom fastklamrande
prägel som är av egendomligt patetisk verkan.
Joseph von Sternberg erinrar om Pabst i
det artistiska, men äger inte hans
välbalanserade styrka. Sternberg är uteslutande estet och
sensualist; han har gjort en rad filmer som
i fråga om sinnlig suggestion och dekorativ
bildverkan är tämligen utan motsvarighet.
Men hans atmosfär är onekligen lite
överhettad. ”Röda kejsarinnan” gick rätt obeaktad
förbi; denna föregivet historiska film är en
överdriven, makaber, grotesk och starkt
personlig bildfantasi, ett stycke modern
dödsdans på film. Konstnären Sternberg har åter
hävdat sig samtidigt som de sjukliga dragen
förstorats oroväckande.
Rouben Mamoulian har gjort flera
talangfulla men förbryllande olikartade filmer.
Möjligen har de berömda skådespelerskor han
arbetat med i sina sista filmer — Dietrich i
”Höga visan”, Garbo i ”Christina” — varit
honom till hinders. ”Höga visan” röjde en
viss konstnärlig ansträngning som dock aldrig
övervann förloppets pekoralistiska karaktär.
”Christina” var asketisk i stilen men dolde en
originell konception; hans berättelse om den
olyckliga svenska drottningen hade ett slags
ödslig, fattig storhet, en stämning av
ödemark och vinterland, av nordisk melankoli
och längtan. Intrycket blev svenskt på ett
samtidigt smärtsamt välbekant och egendomligt
främmande sätt — utan nationell teater. På
många punkter förenas Mamoulians
förtjänster om denna film med Garbos: hon
utförde sin roll med omisskännlig personlig
inlevelse (filmen verkade delvis rentav som
eh analys av skådespelerskan). Mamoulians
senare film ”Katuschka” bidrar inte med
något nytt till uppfattningen av honom som
regissör; men han hör till dem man fortfar att
vänta sig något mer av.
Lubitsch fortsätter i sin vanliga stil med
”Den glada änkan”; men man har ett intryck
att framgången på sista åren blivit alltmera
ensidigt kommersiell. Virtuositeten finns kvar,
men däremot knappast inspirationen, den
överflödande, gnistrande ingivelsen. Man
obser-serar hur skickligt han sammanhållit den
antikverade operetten: den drar över duken
i ett svep som en enda virvlande
wiener-vals; men berättarteknikens spiritualiteter är
stundom en smula banala och man gissar dem
en aning i förväg (den svarta hunden som
förvandlas till en vit) och det är ganska
ödesdigert för en genre som i så hög grad bygger
på ögonblickseffekter. Man kan emellertid
utöver underhållningen i övrigt roas av filmen
genom dess tidsstil; den melankoliskt
trånande änkan som sjunger på balkongen om
kvällen utgör en sådan där ljuvt romantisk
scen som äger den medvetna pastischens och
den tillräckligt åldrade pekoralistikens behag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
