Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Statsmän - Anmälda böcker - Francis Hackett, Francis I - Winston S. Churchill, Marlborough, His Life and Times - Hector Bolitho, Victoria, the Widow and her Son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSMÄN
jubel och på andra en dov indignation. Men
överallt väckte den intresse. Man kan
nämligen ha vilken uppfattning man vill om
denna typiska representant av den fria eller
”psykologiserande” historieskrivningen.
Förneka att den var buren av en ärlig entusiasm
kan man icke. Hackett hade fångats icke blott
av Henrik VIII och hans värld. Han hade
fångats av hela det begynnande
femtonhundratalets väldiga, omvälvande, skickelsedigra
skådespel med dess djupa skuggor och
bländande klara dagrar. Man förstår så väl, att
han efter att ha uttömt Henrik VIH:s
möjligheter gärna ännu någon tid ville stanna kvar
i samma europeiska miljö. Han flyttade från
Windsor och Westminster över till Paris. Han
ville träffa nya människor av samma kaliber,
han ville andas samma luft, han ville ha
samma färgstarka material att arbeta med.
Hackett börjar också sin berättelse i stor
stil. Han trollar med säker och snabb hand
fram bakgrunden till året 1515, då Frans I
kom på tronen. Det har blivit en duk i stort
format med starka och effektfulla färger. Han
för in Frans på scenen som ”en ung faun”,
han för honom ut på hans första krigiska
äventyr i större stil och låter honom vinna
den berusande men i grund och botten ganska
intetsägande segern vid Marignano. Han låter
honom gråta besvikelsens bittra tårar vid
underrättelsen om att icke han, Frans, utan
Karl V av Habsburg valts till tysk-romersk
kejsare 1519, och han låter honom förlora
slaget vid Pavia 1525 och som kejsarens fånge
föras till Spanien. Sedan börja färgerna bli
en smula mattare, konturerna en smula
suddigare. Det återstår ännu mer än tjugu år av
Frans’ liv, och de måste få en släng med av
sleven, ty det är från allmänhistorisk
synpunkt synnerligen betydelsefulla år. Hackett
tillfogar ett kapitel, kallat helt enkelt ”Efter
Pavia”, vilket just icke säger så mycket, och
rusar i ett sista avsnitt fram mot slutet. Ridån
går ned med en duns.
Det hela är en smula otillfredsställande.
Proportioner och planläggning stämma icke
väl överens med Hacketts uppenbara
entusiasm för det historiska landskap, där han
dväljs. Och orsaken därtill är icke svår att
finna. Det begynnande femtonhundratalet är
rikt på stora personligheter. Där fanns Karl V,
där fanns Lionardo da Vinci, där fanns Luther
och påven Leo X. Där fanns också Frans I,
som själv ansåg sig större och märkvärdigare
än alla de andra. Man kommer nog sanningen
närmast, om man säger, att han var den
ringaste.
Troligen har Hackett efter hand insett, att
Frans I i grund och botten är en skäligen
ointressant typ och att han i varje fall i
längden blir ett ganska tröttande sällskap. Han
var pittoresk, det är sant, men heller icke
mycket mer. Men mr Hackett gör sitt bästa.
Han broderar, och han är skicklig i det
historiska broderiets konst. Han blir vältalig och
kvick, och hans resurser i det hänseendet äro
nu som förut påfallande stora. Och när han
icke kan hitta några större ideal, några större
bedrifter, några större egenskaper, så nöjer
han sig med de mindre. Det skall heller icke
stickas under stol med att hans förtjusning
över att demonstrera dessa är påtaglig. Från
det ögonblicket han eftertryckligt och
utförligt kan fastslå den unge Frans’ faunliknande
egenskaper, domineras hans framställning av
sängkammarperspektivet. Han för fram sin
hjälte i full nattlig frihet. Den episod av
Frankrikes historia han presenterar för oss är
först och främst en historia, sedd genom
nyckelhålet. De genre- och situationsbilder,
som han visar en kisande publik, sakna
ingenting i fråga om realism. Mr Hackett ger sig
sken av att syssla med stora historiska ting.
Han proklamerar, att han vill låta dem spegla
sig i människopsyket. Denna gång har han
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
