Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rinman: Hans Larsson och tiden - Anmälda böcker - Hans Larsson, Minimum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS LARSSON OCH TIDEN
I detta sammanhang vill jag återknyta till den
metodfråga, som ligger innesluten i bokens
titel. Det är alltså fråga om ett minimum. När
Hans Larsson har rett upp frågeställningen
och gjort undan de terminologiska bestyren,
skall man nå fram till själva kärnfrågan. Då
möter man vanligen en förklaring som denna
(sid. 122): ”Den frågan, som naturligtvis till
slut är den viktigaste, har jag här icke kunnat
ingå på.” Efter en diskussion om
”omvärdering och avvärdering” på åtta sidor med
Myrdal och andra visar det sig, att han undviker
att ta ställning till värderelativismen i och för
sig. Han gör alltså halt vid den avgörande
punkten. Varför? Det är detta, som antyddes
i början; både ett program och ett problem.
Hans återhållsamhet är ju först och främst
programmatisk i detta fall; boken vill ju
endast vara ”minimum”, den verkliga
principdebatten får anstå. Härtill kommer en
genomgående tendens att bagatellisera de stora
principfrågornas betydelse för specialfrågorna.
”Än sen?” frågar han helt lugnt vid en del
bålstora tankebravader. Vad har allt detta för
betydelse i det enskilda fallet? Svaret blir
ofta helt enkelt — ”business as usual”! Det
kan låta chockerande för mången i anden
brinnande yngling, men är det sant, så får han
väl till slut låta sig därmed nöja. Om den
saken handlar särskilt det roliga lilla kapitlet
”Spårväxling”, där det (sid. 161) heter:
”Erfarenheten visar att man faktiskt kan från
vilken grundåsikt som helst komma till vilken
politik som helst, och eftertanken klargör för
oss hur sådant logiskt sett blir möjligt.
Förhållandet mellan principfrågan och
specialfrågan, mellan den filosofiskt-religiösa och
den politiska torde bäst åskådliggöras om
man tänker sig spårsystemet på en bangård.
Mellan utgångspunkten och slutpunkten ligga
många växlar, och vart man kommer hän,
beror på hur dessa växlar bli lagda.” Det är
en tragikomisk syn: vi rulla hjälplöst omkring
och ställa till tågolyckor för oss själva och
andra, när vi tro oss med järnhård konsekvens
förfäkta en djuptänkt världsåskådnings
normer för det praktiska handlandet. Frågan
gäller bara: vem är det som lägger om
växeln? Därom ger Hans Larsson inte mycken
klarhet, och fördjupar man sig i den saken, så
kan det hända, att bilden börjar halta något.
Det kan inte undgås, att man samtidigt
får en ganska bestämd uppfattning av vad
Hans Larsson anser om den verkliga
principdebatten — om man inte hade det förut.
När han avstår från att ta ställning, så är det
inte bara betingat av bokens tillfälliga
syftning utan också av principiella skäl. När han
visar upp att så många konflikter äro alldeles
onödiga, därför att de basera sig på
missförstånd, så lutar han också åt den
uppfattningen, att missförstånden alltid äro
konflikternas förutsättning. ”Om inte missförstånden
vore, skulle det inte hända så mycket i
världen. Jag vågar knappt påpeka det, ty det finns
nog de som då tänka, att det är väl vi ha
missförstånden. Det blir inte något liv annars. Vi
få något att göra, det är sant. Som när
professor Brunius vid något tillfälle hade svårt
att sysselsätta sina arbetare vid domkyrkan.
Han hade vid något tillfälle inte något arbete
för dem, enligt en gammal historia. Han lät
dem flytta en stenhög från norra sidan till den
södra och en annan gång, i samma
förlägenhet, tillbaka igen. Åtskilligt i världshistorien
handlar om dylika omflyttningar” (sid. 15).
Som positivt komplement kommer då
konver-genstanken, i denna bok uttryckt på följande
sätt (sid. 142): ”Det förefaller mig som om
en filosofisk tanke alltid är riktig, när den tas
så som dess upphovsman först tänkte den; det
vill säga när man tar fasta på vad han ville
säga, icke vad det lyckades honom att säga.”
De flesta åsikter äro kloka, ända tills man
till
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
