Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rinman: Hans Larsson och tiden - Anmälda böcker - Hans Larsson, Minimum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENRINMAN
spetsar dem i form av en ”ism”. De olika
filosofiska tänkesätten närma sig varandra i mån
som de fördjupas och i mån som man ser på
vad filosoferna innerst menat och sett. Det är
den humanistiska gemenskapstanken i ny form.
Man förstår, att en man med Hans Larssons
kynne måste irriteras av den tänkartyp, som
likt Nygren framför allt vill hålla
gränslinjerna klara och skarpa. Det undslipper honom
också på ett ställe, att dennes teologi är honom
”innerligen emot, icke blott genom sin attityd
mot idealismen utan också genom sin
utkorelsetendens” (sid. 131). Då han emellertid
på ett par ställen betygar sin djupa vördnad
för en Luther, en Kierkegaard, vilkas
religiositet löpte i likartade banor, får man väl
anta, att motviljan riktar sig mot den
intellektuella utformning attityden fått i den nya
teologien. Han lägger ner sina vapen inför de
själsliga tragedier, som frampressat de
religiösa titanernas tro, men han reser sig till
motvärn, då denna tro systematiseras i en form,
som måste te sig kyligt abstrakt och inte så
litet överlägsen. ”Ett är att tala om människor,
ett annat att tala om frågor. En vetenskaplig
skola kring ett mysterium — det har sina
vanskligheter.”
Vem är den sakligaste, ”riktigaste” typen?
På det kan man bara komma med det
onekligen något hjälplösa svaret ur ”Per Gynt”,
som Hans Larsson anför i ett liknande
sammanhang: Det skall man ana! Det är fråga
om ett temperament och en levnadsvishet men
inte enbart. Låt oss ta fasta på författarens
egen förklaring (sid. 146): ”Så snart
huma
nismen glömmer att vädja till sakligheten, är
den på avvägar.”
Till slut skulle jag endast vilja peka på
ytterligare en sida i ”Minimum”: den
tids-psykologiska. Vår tid synes djärv i både tro
och tvivel. Men vad ligger bakom denna
djärvhet om inte en desperation både i tron och
tvivlet? Och varifrån denna desperation
kommer, det kan man läsa något om i kapitlet
”Historiens dom”, där det finns ett par sidor
om förödmjukelsens psykologi med
anknytning till namnen Potsdam och Versailles.
Bland alla kriser i vår tid kan man slutligen
också tala om en heroismens kris. ”Det finns
så mycken heroism i våra dagar som förlorat
stilen. Den är icke glad och ljus. Där den
synes så, spåra vi ofta feber i blicken. Den är
förtvivlad och skräckblandad. På en sådan
skall icke svaras med en mot-heroism. Den
kommer oss att tänka mera på läkemedel än
på stridsmedel” (sid. 180). Här har ett djupt
väsentligt drag fångats av den vise och gode
betraktaren i Lund. Är inte fruktan det mest
utmärkande för vår tids hjältar? Är
någonting dem mera främmande än den lugna tillit,
som vet på vad den tror och som därför har
råd att vara generös?
Denna anmälan har mest blivit refererande
och citerande. Därutöver sträcker sig i detta
fall inte anmälarens kompetens, även om han
här och var inte kunnat undertrycka egna
funderingar. De gälla inte som annat än
anspråkslösa små kommentarer till en otidsenlig och
därför väl behövlig bok. Fackdiskussionen må
fackmännen ta upp.
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
