Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl-Gustaf Hildebrand: Oxfordrörelsen - Anmälda böcker - Ronald Fangen, En kristen världsrevolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL GUSTAF HILDEBRAND
gäller redan en kärnpunkt i Oxfords
väckelseteori. Det har blivit en orubblig sanning för
grupprörelsens män, att okristlighet helt enkelt
är en följd av mer eller mindre maskerad
rädsla att få sina synder upptäckta. Den som
genomskådar sina egna efterrationaliseringar
och ser sin synd, han blir därmed kristen
nästan av sig själv, och detta är så mycket
lättare för honom, som han gärna kan nöja
sig med kristen praktik i början och ta lärorna
först senare. Denna uppfattning må vara vad
som helst men den är inte särskilt kristen.
Kristendomen är under inga förhållanden
någonting självklart. Den kan inte uppnås
med några som helst metoder. Och framför
allt strider den inte bara mot synden utan
också mot förnuftet. Det kan finnas mycket
hedervärda skäl att inte vara kristen, och det
är våld mot själarna att förenkla och
förvanska den saken. Kristendomen får
överhuvudtaget inte vara någon alltför gästvänlig
religion. Det finns en sund misstänksamhet,
en helig tvekan som hör med till kristet
trosliv, och den alltför stora frejdigheten kan
lätt bli en fara. Det är det svåraste av allting
svårt att vara en kristen människa. Den
”kristna världsrevolution”, om vars politiska
och sociala konsekvenser man har litet
röd-kindade och illa genomtänkta föreställningar,
blir till slut ingenting värd om den tappar
känningen med kristendomens paradox.
Det är därför litet onödigt, då
Oxfordrörel-sen ibland står högdraget avvisande mot andra
former av kristet liv; det låter stundom som
om kristendomen hade varit praktiskt taget
betydelselös från den första pingstdagen och fram
till doktor Buchmans uppträdande. Sådant är
i själva verket rätt meningslöst; de olika
kristendomsformerna behöva varandra: ensam
kan Oxfordrörelsen uträtta mycket men den
kan säkert inte göra en hel världsrevolution,
erövra hela världen åt Kristus; och en
väsentlig del av sin betydelse måste den få indirekt,
som ett stimulerande tillflöde, en
samvets-väckelse för andra. Framför allt är den, för
att tala med Berggrav, en Guds härold. Den
klargör att kristendom är verklighet och att
kristendomens stund är nära. Efter härolden
skall den stora armén komma. Den skymtar
redan vid synranden. Man vet så litet om
hur den är formad och när den skall vara
framme. Men Ronald Fangen hör till de
ärligaste och bästa bland dem, som ha
förebådat dess ankomst.
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
