Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gertrud Lilja, Fröken Andersson och ungdomen, anmäld av Margit Abenius - Hertha Odeman, Det krångliga — det enkla livet, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
berättelserna i ”Fröken Andersson och
ungdomen” torde förut ha uppenbarat sig i
pressen och tidskrifterna, men man läser gärna om
dem; flera av de korta novellerna skänker
en fin behållning. För övrigt är det något i
Gertrud Liljas novellkonst som snabbt och
mjukt lägger beslag på uppmärksamheten: det
är i flykten fångade situationer och personligt
belysta ögonblick, och efteråt händer det, att de
på ett pregnant sätt dyker upp för minnet. Min
älsklingsnovell av Gertrud Lilja är en
histo-riett om en kypare från en av hennes första
novellsamlingar, en mycket ung kypare som
försov sig; varför just den kan jag inte
precisera, lika litet som jag vet, varför den korta
novellen ”Katarina” tilltalar mig mest i
hennes nya bok. Den har en förtjusande enkelhet.
Några få ord, och man är omsluten av skugga
och svalka och djupt inne i forna tiders
barnbjudningars lantliga stämning, när små flickor
hade breda, vita hårband och stora, farliga
pojkar retades eller var snälla. Det
skyggaste av allt skyggt drar i den novellen en
darrande suck. Gertrud Lilja behöver aldrig
mycket accessoarer: några krusbärsbuskar, en
landsväg — och så rör sig spelet om
människan, hennes tanke och hjärtat. Novellen
”Giltigt förfall” är en helt och hållet utmärkt
sak: den börjar så bra med rummets föremål
som stiger fram i gryningen;
händelseförloppet berättas med stilla behärskning och
man anar något av samlivet mellan två
oförenliga — och den slutar reflekterat och
måttfullt. ”Två små pojkar” handlar om olika sätt
att sörja; samma sorts händelse drabbar två
kvinnor så totalt olika. Fröken Andersson i
titelnovellen är en av dessa försynta existenser
som Gertrud Lilja älskar att locka fram i en
blek solstrimma. Konsulinnan är skyldig
fröken Andersson en avsevärd summa för
sömnad och har i nåder betalat av en tia; så
kommer konsulinnans unga dotter och ber att få
två kronor av tian till bio, och fröken
Andersson ger dem, för hon kan ju inte motstå själva
ungdomen, och för övrigt, vem vet om inte
hennes undfallenhet blir av oöverskådlig
räckvidd för framtiden, ty fröken Anderssons
söm-nadskonst och biobesöket är avsedda att
påverka en lovande beundrare ... Sådana
mellan ironi, beskhet och ömhet skiftande löjen
glider över i varandra hos Gertrud Lilja. —
Mindre tillfredsställande är däremot en novell
som ”1 nöd och lust”, som handlar om ett
äktenskap mellan starkt åldersskilda. Jag tror
att man i sådana ämnen numera kräver en
större realism. Något liknande gäller om
Gertrud Liljas roman över Kain och
Abel-motivet: fast man läser själva fabeln lätt och
har utbyte av reflexionerna, blir det ändå
något osannolikt över det hela, som om
motivet spelades på en sträng, fast det hade
behövts ackord. Men annars hör Gertrud Lilja
minst av allt till de tendentiösa författarna,
till strävarnas klass; det är det mänskliga i
olika nyanser, som har hennes intresse och
blick.
Hertha Odeman rör sig i novellsamlingen
”Det krångliga — det enkla livet” i borgerlig
och småborgerlig miljö, en form av tillvaro
som Olle Hedberg betraktar med skarpsynt
hat och som Fridas skald först gjorde
fjärils-poesi av och sedan kom i ett mer komplicerat
förhållande till. Hon behandlar sina figurer
med sympati och sydsvensk vänlighet; därom
är varken ont eller gott att säga, men tyvärr
offrar hon också rätt mycket åt det
små-gemytliga och triviala. Dock har hon även i
anspråkslösa saker ett eget maner att sätta liv
i spelet. Det är ett raskt och impulsivt och
käckt sätt att måla och safta på. Novellen
”Reflex” är bra och visar med varm inlevelse,
hur det lilla, mjuka barnet spontant
reflekterar och återspeglar de atmosfäriska
förändringarna i de vuxnas oförstådda
sinnesstämningar och i naturen, när det gråa isiga
mörkret börjar krypa fram och ta jorden i
besittning och det farliga som kallas natt
nalkas. Den sedolärande berättelsen ”Två
människor” har en trevlig, omedelbar komik.
”Utan förskyllan och värdighet” ger en bild
av en olycklig och själssjuk människa och
tolkar den moderliga kvinnlighetens dragning
till just det vanlottade. Liksom tidigare visar
Hertha Odeman ett medlidsamt sinne för
tillvarons statister, de utanför scenens mittpunkt
stående människorna, och återger på ett
känsligt sätt deras tragedi. Nästan allt vad hon
berättar är dramatiskt tänkt och känt; till och
med en så pass banal sak som ”Rosor åt
direktören” skulle kunna bli skojig som
radiosketch — den kacklande kvinnliga personalen
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
