Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Hertha Odeman, Det krångliga — det enkla livet, anmäld av Margit Abenius
- Gustav Hedenvind-Eriksson, Rälsläggarens berättelser, anmäld av Margit Abenius
- Ludvig Nordström, Bolsjeviken Stockholm, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
omkring sin direktör! Med detta
sammanhänger att Hertha Odeman i dialog, monolog
och tänkt språk bygger mer på talet än de
flesta författare. Men ett naturligt talspråk
som fräscht följer humörets växlingar borde
inte behöva kombineras med vårdslöshet.
Författarinnan tillåter sig påkostande banaliteter,
svävande användningar av främmande ord och
rena felaktigheter. Hertha Odeman kunde gott
ägna sin stil mer omsorg, även om hon inte
precis behöver frambesvärja en skolmagisters
bleka drag som sin ideala publiks ansikte.
*
Hedenvind-Eriksson tilltalar i inledningen
till ”Rälsläggarens berättelser” sin eventuella
läsare i humoristiskt sträva ordalag, som inte
tyder på det allra förtroligaste förhållande till
denna, som det synes, i fråga om anletsdrag
och klädedräkt rätt obestämt skiftande person
— är det man eller kvinna, olärd proletär
eller boksynt kännare, är det ingen eller alla?
Han har i en självbiografisk uppsats om
barndomen berättat, hur han första gången
doppade sin anilinpenna, skänk av en turistande
främling, i diket och skrev på en näverbit i
rena, pura uttrycksglädjen.
Hedenvind-Eriks-sons produktion är inte lättillgänglig; det
gäller inte ens om dessa robusta historier om
den underliga, rälsbyggande arbetarkårens
bedrifter. Berättelserna handlar om brytningen
mellan gammalt och nytt, hur cementen segrar
över graniten, maskinborrning över det
manuella arbetet och hyfsat leverne över
kortspels-raseri och analfabetism. Detta är varken
tragiskt eller optimistiskt uppfattat utan med
konstnärlig känsla för det storslagna i
skeendet och tidens gång. Naturen är stor i linjerna,
den skiftar underligt och eggande i stämning:
”Och aftonsolen kom margarinet att mjukna,
den svepte över limpans bruna rygg och bröt
sina strålar i sockerskålens slipade
förhöjningar.” Med "naturen är människorna
kongeniala. Deras utseenden är ofta fantastiska
och tillbucklade, så att de liknar av stormen
förvridna träd, det är cykloper och
dvärgin-nor eller sagans vackra flickor som tvättar sitt
hår vid älvstranden. ”Då låg den enas svart
som skuggan på ett fjäll ned över hennes
nakna skuldror, den andras brunt som manen
på ett ungt sto och den tredjes rött som en
morgonsky” . .. Deras själar är ursprungliga,
men inte enkelt konstruerade, utan
sammansatta, så som författarens egen måste vara,
och karakteriseras bäst av att något bryter sig
i dem — som hos Kärleks-Lasse, den för
kvinnorna oemotståndlige, vars trånande väsen
uttrycker sig i en deklamation, som på en
gång ger intryck av enveten vädjan och
hunger, pockande cynism och suckande vånda,
”allt i en ogripbar och egendomligt suggestiv
skiftning”. Man kommer nog enklast i kontakt
med den originella författaren, när han rör
sig med folksagans teknik. Historien om hur
de sex kraftiga stenhuggardöttrarna upptar sin
faders yrke med mejsel och hammare och
till-frias av sex friare går i folksagans tonart,
ty — den ene friaren var rund som ett klot,
den- andre tvär som en kantig huggkubbe, den
tredje liknade närmast ett i, skrivet med
spetsig penna ... I denna sagovärld tilltalar
man en lappflicka med orden: ”Stig nu in på
en kopp kaffe, min vackra snöblomma.” Men
bakom det sjungande, poetiskt klingande och
drastiska språket spåras element från många
erfarna och prövade mäns berättarkonst.
Historierna innehåller kärnfull filosofisk
levnadsvisdom, präglad i bilder; där är kvinnan ett
batteri och mannen en magnet, och när deras
kontakter kommer ihop, uppstår den konstiga
ström som kallas kärlek; ibland varar
isoleringen livet ut, ibland uppstår glappkontakt
eller kortslutning.
Den som inte förut känner till
Hedenvind-Erikssons från det gängse avvikande
produktion kan göra hans bekantskap i dessa
berättelser, vilkas slutsumma är att livet trots allt
skall berömmas. Efter läsningen känner man
sig inte tom i intellektet eller gemytet; detta
gäller för recensentens vidkommande och får
ersätta den obligatoriska betygsättningen.
Margit Abenius
Eii frågeställare och
en tankeväekare
Ludvig Nordström: Bolsjeviken
Stockholm. Bonniers. 2: 25.
Ludvig Nordström ser numera sin främsta
uppgift i att för svenskarna tolka den moderna
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Aug 22 10:31:39 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-6/0089.html
