Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johan Fabricius, Melodi ur fjärran, anmäld av Thure Nyman - Gaston Backman, Människoraserna och moderna rasproblem, anmäld av Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kännemärke? Om kunskaper, fantasi, djup
människokännedom och förmåga att i ord
levandegöra har någonting med diktandets
konst att göra, då är Johan Fabricius en stor
konstnär. Redan sättet att berätta bär vittne
om hans mästerskap. Han använder med
förkärlek historiskt presens, en form som kräver
utomordentlig skicklighet av författaren för
att inte i längden verka tröttande. Här märker
man den knappast, fastän den praktiskt taget
oavbrutet genomgår bokens 470 sidor.
Den episka bredden och detaljrikedomen är
annars den egenskap som kanske först faller
i ögonen i Fabricius’ bok. Det är ett myller av
figurer som dyker upp och försvinner under
berättelsens gång, somliga med nödvändighet
mera staffagemässigt pittoreska men flertalet
påtagligt och trovärdigt individualiserade. Och
några får man lära känna i deras innersta
skrymslen och vrår. Där är Monsignore och
Marietta, vilkas tidigare öden vi följde i den
förra boken. Nu får vi bevittna hur Marietta
återvänder efter sin förtvivlade flykt från den
hederliga men svaga Antonio, som aldrig
riktigt vågar släppa moderns kjolar, hur flink
han än är med sina snickarverktyg. När den
gamla Lucia, denna förfärande bild av
moderskärlekens primitiva egoism, äntligen dör, blir
det hustrun som får vara honom i moders
ställe. Skildringen av Antonios och Mariettas
förhållande efter hennes återkomst är ett
stycke mästerlig psykologisk realism, och lika
inträngande är författarens återgivande av
hennes kamp mot ondska och förtal för att
bevara skenet och skydda både den son hon
fött under sin bortovaro och den man vars
hustru hon trots allt är. I senare delen av
boken blir sonen, Benedetto, huvudpersonen,
och under skildringen av hans barnsliga
streck och pojkaktiga äventyr och bravader
stegras spänningen till en oväntad men logiskt
motiverad kulmen. Det är en studie av
barndomens och uppväxtårens psyke, av
ungdomens lättsinne och konstnärskapets
undermedvetna växt som man sent glömmer.
Det är människorna som framför allt är
föremål för författarens skenbart opersonliga
men lidelsefullt deltagande intresse, och han
behärskar hela registret av mänskliga
reaktioner. Han vet hur de blandas och bryta
sig i ständigt skiftande spektra, som likväl
alltid bevara de konstitutiva linjerna. Men
han förstår också att ställa in sina figurer i
tid och rum med fast verklighetsprägel. Med
små, nästan omärkliga färgklickar, insatta
med osviklig säkerhet, målar han en bakgrund
där visserligen duken lyser igenom på nära
håll men som på avstånd ger full illusion av
Umbriens luft och sjuttonhundratalets
atmosfär. Om man likväl finner att det vilar
något tidlöst över denna skildring från en
gången tid, är det förmodligen därför att
människorna i grund och botten är och
förblir desamma oberoende av tid och rum. Och
därför har också Fabricius’ berättelse om
Marietta och Monsignore, om Antonio och
Lucia, om gamla signora Galli, Imma, Nana,
Carlo och Benedetto, alla dessa lustiga och
rörande, imponerande och graciösa gestalter
giltighet utöver dagen. Det är väl också därför
som man utan vidare accepterar dessa
människor som italienare. Deras italienska
egenart är inte på något sätt prononcerad, men
om man gör experimentet att försöka tänka
sig dem i en annan miljö, ett annat land,
visar det sig vara förenat med en viss
svårighet. Det är ju möjligt att man låter suggerera
sig av namn och yttre omständigheter, men
det tycks snarare som om det skulle bottna
i författarens förmåga av inlevelse i italienskt
psyke. Och likväl vilar det en omisskännlig
holländsk prägel över det hela. Ingen
italienare skulle ha kunnat skriva denna bok.
Bredden, musten, färgen, den litet tunga rytmen
måste skrivas på författarens börd.
Översättaren är värd en eloge för den, såvitt
man utan kännedom om originalet förmår
döma, vårdade tolkningen. Nu avvaktar man
med otålighet den fortsättning som man får
hoppas icke uteblir. Thure Nyman
Människans problem
Gaston Backman: Människoraserna och
moderna rasproblem. Bonniers. 7: 50.
’... prisa undret att du föddes
människogestaltad, gudalik
undret över alla under.”
”Hans Alienus”’ skapare, som själv äger
den rika blandning av det mest typiskt svenska
och typiskt osvenska, som alltid varit typiskt
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
