Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLDERDOMSHEM AV STEN
borsten och överfor hans kropp i alla
riktningar. Tvättade helt sonika tabutrakter och
allt. Borsten var vass som en igelkott men
blev mjukare av det ljumma vattnet.
— Sisådärja, sade hon. Nu lägger vi oss
på magen och tar ryggen.
Och så tog hon ryggen från hälarna till
hjässan.
— Sisådärja, så stiger vi upp och duschar.
Han steg upp och utan att han visste ordet
ens var han under duschen. Lina höll honom
med ett stadigt tag, så att han inte skulle fly.
Niagarafallen rann och rann. Vattnet blev
kallare, nordpolen kom. Uhuu.
— Uhu ja, härmade Lina, det här är fina
fanken det här.
En — två — tre — fyra —fem — sex, sju,
åtta nordpolar, så släppte hon honom, och
han rusade undan som en blixt. Han var
räddad.
Nu svepte hon honom i badlakan — fotsid
vit dräkt, han såg ut som spöket i
vidskepelsen — och klappade och daskade honom.
— Sisådärja! Nu klär vi på oss!
Lina drog tappen ur badkaret och gick lika
färmt som hon kommit. Nya underkläder voro
framlagda på bänken. Han tvekade först, men
så tog han dem på sig. Minuten efter var han
ute i korridoren. Ingen syntes till. Han
började gå av och an och ”tänka” på vad som
gått och vad som skulle komma. Plötsligt gick
det upp för honom att hans liv nu efter badet
var annorlunda. Det hade inte varit badet
självt som han skyggat så för: Han som brukat
dyka från toppen av stora strandtallen vid
Halaresjön! Nej, han hade gjort motstånd mot
något annat; mot inskrivningen i ett nytt
skede av sin ungdoms öde, mot det för ett
barn svårförståeliga vägskälet, mot fattighuset.
Han var så nära att börja gråta, att han
skrattade. Han var en annan nu. Inte Olof
Tomas-sons son i Nite eller ”pysse liten”. Nu var
han det minsta hjonet, lillhjonet.
Han gick bortåt korridoren mot matsalen.
I en av golvkopparna spottade han, då han ju
ändå var hjon. Matklockan ringde, hjonen
kommo ålderstelt störtande utför trappor och
ur rum. Han sällade sig till flocken. Världen
luktade av rotmos.
•»
Några dagar gingo och han märkte hur allt
skar sig mot vartannat. Hans föregående
sockenbarnsliv med alla dess ställen och
uppfostrare skar sig mot fattighusets plågsamma
frid.
— Denna vinter går fort, hade Fröken sagt,
nu får du gå i skolan om dagarna och till
sommaren blir du åter utackorderad. Du
kommer att få ett riktigt bra ställe, ska du se!
Hon trodde på bra ställen, emedan hon
troligen var rätt bra själv, hon Fröken jättedam.
Med sitt vita föreståndarinneförklä hade hon
kommit inglidande i hans liv som ett stort
väldigt segel. När hon var frånvarande,
”svärmade” han för henne. Dunkelt tyckte han, att
hon skulle på något sätt ”rädda” honom. Han
var så ensam i världens ofantliga socken.
Ibland grät han.
På femte dagen efter sin ankomst till
”hemmet” skickades han till skolan. På kvällen
kom han hem förgråten och rödögd. De andra
pojkarna hade slagit honom. De tyckte inte
om honom. Han gick och ”glodde”, sa dom.
Dessutom hade han inga skridskor, han var
en skit. Eftersom han inte hade skridskor, slog
han kana med sina träskor i stället. Han
döptes därför till Kanaren. Med det namnet
kom han ”hem” på kvällen.
Det var omväxlande men inte roligt att vara
sockenunge. Ibland var man uppe och ibland
nere. Socknen hade rättighet att gunga med
en så där, och alla människor och alla deras
hyggliga barn hade rätt att knuffa på gungan
ibland. På Harasjö gård sa dom ett, på Norda
gård sa dom ett annat, på Vilnäs gård
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
