Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
sa de tvärsimot vad de sa och befallde på
Tollene gård. Va fan ska en tro, som pojken
sa om additionen. Han gick dock inte in till
Fröken för att söka tröst. Han hade på känn
att ingen tröst gavs eller fanns. Det var till
att vänta på framtidens rosenröda år och
tänka som pojken sa: Sannerligen,
sannerligen säger jag eder, tider skola komma, då
ni skola få såga edra alepinnar själva. Och
det var till att tänka som hjonen sa, när någon
föddes eller någon dog: allting har sin tid.
Det blev till att tänkg allt möjligt, annars
gick det förstås inte.
Martin tvättade av gråten vid fattighusets
fullt moderna vattenlednings päronformade
tratt. Så gick han ut och gick ner till ån, som
höll på att bryta upp den sista isen. Han
hoppade ut på ett isflak och åkte med en bit,
tills det strandade. Då hoppade han över på
andra flak. Det var roligt och farligt. På
så sätt kom han ända ner till kvarnen. Där
sprang han en stund omkring på det hala
dammbyggets gamla ispansrade stockar, tills
mjölnaren, som höll på att rusta kvarnen för
våren, kom ut och skällde och frågade honom,
vad han var för en djävulens lymmel,, som
sprang och djävlades med kvarntyget. Då gick
han sakteliga ”hem” med trätofflorna så tunga
som sorger. I brinken mötte han Epilepsis —
eller, som hans namn var, Lod-Lars — det
fallandesjuka hjonet, och denne började tala
om sin sjuka. De följdes åt ända till dörren,
och den epileptiske jagade upp sig, tills han
inne i korridoren verkligen fick ett anfall och
började rulla. Ansiktet blev blått och skummet
stod honom om munnen. Martin gick och
ringde på Frökens dörr. Fröken kom ut väldig
och vit. Hon tillkallade den starke fånen
Emanuel och arbetskvinnan Lina. De buro in
Epilepsis i matsalen, där han fick rasa ut.
Fånen Emanuel flinade. Detta var vardagsmat
för honom. Fröken tog Martin med sig ut i
korridoren och frågade hur det varit i skolan.
— Åå jo, sade Martin.
Så gick hon in till sig. Han såg henne gå,
hennes väldiga hydda, hennes kropps väldiga
krus av respekt och köttsliga former, och han
skrämdes av henne och ”svärmade” för henne.
Hans mun kändes torr och hans själ kändes
sönderstucken och fylld av helvetets enris.
Så hände allt på fattighuset. Allting hände
på så sätt att någon kom, till exempel ett
hjon, en fallandesjuk, en fåne, en
månads-rasande, och att dessa hjon, fallandesjuka,
friska eller månadsrasande sade eller utförde
något och så gingo. På så sätt hände hans liv
den vintern dels i skolan, där han var
strykpojke åt klassen, och dels i fattighusets
korridor, den manliga och den kvinnliga.
I den kvinnliga korridoren, som var precis
lika lång som den manliga, drev dagarna i
ända den Osälla Elida fram och åter,
kap-sejsad på religionens hav och förmäld med
sitt vansinne vid en ålder av tjugusex år.
Egentligen var hon månadsrasande och rasade
fem dagar i månaden — omkring
reglerings-tiden. Då låstes hon in i cellen, vid ändan av
kvinnliga korridoren. Martin gick ibland där
utanför och hörde henne rasa. Hon tjöt som
en snöstorm och grät en tjock, luden gråt, som
om hon höll på att kvävas i en myckenhet av
ull. När hennes stormdagar voro överståndna,
fick hon gå lös. Men även hennes vanvetts
dyning var svår och ibland fick hon ett ryck
av stormen i sig även mitt i månaden. Till
dem hon mötte sade hon:
— Tagen eder till vara för satans glödande
pilar, vilka fara om dagen; och hans svarta
vagnar, vilka fara om natten.
Hon hade en son, Lennart, sju år gammal,
som kom på besök. Till honom sade hon:
— Lennart, min gosse, mamma är nu sämre
än i fjol. Du skall inte besöka mamma mer,
mamma är inte bra.
Hon sade det på flera meters håll utan att
närma sig, och Lennart gick gråtande därifrån
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
