Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLDERDOMSHEM AV STEN
och omhändertogs av Fröken, som gav honom
pepparkakor och tröst.
Sådant var det liv som hände. Sockenungen
Martin gick på fattighuset och såg hur livet
där sig tedde.
För veksinnade barn — märk veksinnade,
ty många födas grymma och färdiga till
jorden — är det en svår tid och en
blödare-väg att stapplande gå innan de lärt sig så pass
livsignorans att de kunna leva och uthärda
detta liv.
Detta är människans verkliga konfirmation,
då själens ömma skinn får det överdrag av
hutlöshet som sedan kan frälsa och bevara.
En sockenunge får inte bara skaffa sig
hudar. Han får också ömsa hudar, alltefter
husbondefolkets hud. Han får byta skinn som
ormen och rugga som duvan. Han får krypa
ur sitt skinn för Wilhelm Nilsson i Tollene,
för Ola Persson på Norda gård, för John och
Anders och Adelbert och därvid påtaga så
lämpligt skinn som omständigheterna befalla.
Back-Anna var fattighusets Petrus, klippa.
Dess Paulus och dess värkbrutna Birgitta.
Själv ett hjon vårdade hon andra hjon. Hård
som Moses. Mjuk som ljung, ej som ull eller
dun. Martin mötte henne första gången i
fattig-stukorridoren, då hon kom med ett bäcken
efter en sjukling. Den vänstra handen stödde
hon på en käpp. Hon stannade framför honom
och frågade rakt på sak, om han visste något
om Gud.
Han svarade undvikande och skyggt. Då
ansatte hon honom. Hon trodde på Gud, som
om han varit av den evigaste granit och
orubblig som budordens berg. Den som tvivlade
fick smaka käppen i Guds heliga namn. Så
var hon.
Hon kallades Back-Anna, emedan hon hade
framlevt sitt liv i en gammal urblekingsk
backstuga i ödebygden på gränsen till
Vil-lands härad. Hon kunde allt som hörde till
den fattiges hus eller skötseln därav. Hon
pre
dikade den ringes orubbliga lott: arbete, vaka
och bön.
När hon gick genom korridoren, dånade
inte bara hennes käpp mot golven, hon dånade
också själv genom sin väldiga kroppshydda
och sin väldiga tro. I hennes stålgrå, av sjuttio
års syn härjade ögon lyste stränghet och
osviklighet.
Man skulle kunna säga, att hon intresserade
sig för Martin med detsamma han kom till
hemmet, om inte begreppet intressera vore så
svagt när det gällde henne. Hon
intresserade sig nämligen aldrig, hon fordrade. Hon
krävde i kraft av Gud i himmelen var mans bön,
var mans allvar och var mans arbete på Kristi
levande rike. Där hon kom verkade hon. Där
hon gick plöjde hon. Till utseendet var hon i
sitt ansikte lik Pius X. Till själen och
sinnelaget var hon lik sig själv i kraft av Gud. Där
hon kom, bärande bäcken efter sjuklingarna
och med de järnbågade glasögonen på näsan,
mumlade hon, till vem hon mötte och vem hon
såg, först och främst något om den enkle,
ende och levande guden. Martin satt sedan
ofta hos henne. Han tyckte om att med
rysningar lyssna till hennes psalmverser, främst
då Lucidorpsalmen, vilken hon läste med
avgrundens hela bravur.
Om dessa kval som de fördömda lida
på så mång år till ända skulle skrida
som stjärnor finns på himlaranden klar
som gräs och löv på jorden varit har,
så vore dem en ljuvlig tröst för handen
en skymt av hopp att slippa avgrundsbranden,
men då förnyas plågan allra först
när de förment att denna varit störst.
Hon slog med kryckan i golvet under det
hon läste. För säkerhets skull brukade hon
låsa dörren och stoppa på sig nyckeln, så att
Martin inte skulle kunna smita ifrån. Det var
till att finna sig i vad som sades och sitta
stilla på stolen. Då och då gjorde hon ett
otvetydigt tecken med käppen. Det var var
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
