Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
mans plikt att höra guss or och att packa sig
till att leva i herranom. En gång brast Martin
ut i ett nervöst skratt — han var ett barn —
men då reste hon sig. Först tänkte hon slå med
käppen, men lät den sjunka. Det syntes på
ögonen att hon beredde sig till något annat,
något större och oerhördare.
— Vet du hur det gick för de pojkar som
skrattade åt profeten Elisa, du here? Jo, som
skriften säger: Då vände sig Elisa om och
bannade dem i Herrans namn. Och hur gick
det då för dem, när han med Herrans kraft
bannade? Jo, som skriften säger: då kommo
två björninnor fram ur skogen och revo tre
och fyratio piltar ihjäl.
Hon var drastisk, Back-Anna, och sökte det
drastiska i religionen. Fridsfursten fanns inte
mycken plats för hos henne. Hon dyrkade den
oförsonlige krävande guden, den storordige,
den guden som skrämde de tredskande till sig.
Själv måste hon ha denna gud för att kunna
leva, för gammal som hon var för att
någonsin kunna vända om till den varma början
som inte hade käpp.
En dag fick Fröken för sig att Martin bar
på något som tyngde honom. Innan hon
somnade på kvällen övertänkte hon detta. Hon
kom till följande: fanns det någon tegelsten
som tyngde hans hjärta, så skulle den avvältas.
Dagen därpå kallades han in till henne.
Han fick sätta sig på en stoppad stol och hon
förhörde sig litet om hans liv.
— Jag heter Fröken Tyra, sade hon, och
när du ropar, skall du säga så.
— Jaaa, sade han.
— Hur har du haft det innan du kom hit,
sade hon.
— Äå jo, sa han.
Och hon nickade, när hon hörde att å jo
var långdraget. Kanske menade hon att hon
skulle göra livet bra och raskt och gott för
honom och skapa ett så mycket käckare,
livligare, snabbare å jo.
— Hos Harasjös, var där bra? Trivdes du
där?
— Åå jo.
— Varför rymde du ifrån ställena?
Han såg ner i golvet. Det kunde han inte
svara på. Det skulle hon aldrig förstå.
— Nåväl, jag ska inte fråga. Jag hoppas
bara att du inte rymmer härifrån också.
— Åå jo, sade han, men märkte i
detsamma, att han sagt fel, och ändrade sig
blixtsnabbt: Nää jo. Det var också fel. Det var ett
ord som inte fanns. Han blev skyggare och
syndigare alldeles med detsamma, snärjde in
sina tankar som en metrev och vågade inte se
upp. Mattan på golvet hade gula ruteress över
det hela och fåglar som voro byggda i bitar
som trappor, sen fanns det sådant som liknade
räfsor och kammar. Med handen kände han
på den stoppade stolen. Det var som att sitta
på ändan på en människa som höll ändan
i vädret. Som ändan på Pernilla. Han blev röd
och rädd och så ville han flina till. Men han
bet ihop tänderna innanför läpparna för att
hindra det, och han såg inte upp.
Hon lade handen på hans hårhjässa och
gungade svagt hans huvud med handen. Han
tyckte det var bra, fast det var nog kommunalt
förstås. Det var socknen som klappade honom
nu efter örfilstider och sockenår.
— Tala nu om, sade hon, är det något som
trycker dig? Har du kanske stulit någon sak
nån gång?
Han såg snett utåt mattan, dock utan att se,
och försökte påminna sig huruvida han hade
stulit nån gång. Nää, han kunde inte påminna
sig. Han hade visst aldrig stulit. Jaså, skulle
man göra det också?
Han blev villrådig och övervägde. Kanske
var det bäst att han sade att han stulit lite. Att
han en gång stulit en — ja, vad vore bäst,
att han en gång stulit en ...
— En gång stal jag, sade han, darrande av
sitt ljug. Han såg upp och hon trodde att han
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
