Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLDERDOMSHEM AV STEN
såg på henne. Men det var bara hans fj
ärrseende som råkat rikta sig rakt igenom hennes
ansikte och ut igenom hennes nackes hårkorg
bort i evigheten. Jag stal en kärve. Han hörde
sig själv säga det så på måfå. Han tog med
handen på den stoppade stolen och gned på
dess dyniga yta. Fröken Tyra fortsatte med
den kommunala smekningen av hans hår.
I inbillningen skyndade han sig att göra
kärven, den var gul och fäst på stång,
föreslog han sig.
— Alltså en kärve, sade Fröken Tyra
vänligt forskande.
— Ja, av havrehalm, sade han och svalde.
Den satt på en stång och jag tog den. Jag
ångrar mig nu.
Fröken Tyra höll handen en aning hårdare
om hans hjässa — inte grymmare eller mera
straffande, men en aning mera fysiskt.
— Nå ja, en havrekärve, det var väl inte
så farligt. Den menade du kanske ha till något.
Men stulit, har du aldrig riktigt stulit, någon
sak eller pengar.
Han såg på hennes ena arm och övertänkte.
Kanske hade han stulit pengar nån gång, när
han var riktigt liten så han inte mindes. Det
kunde nog hända, då när han hade hem, en
gång. Ja, det kunde inte vara omöjligt. Han
såg på hennes hand och på naglarna som han
tyckte voro så långa. Och då beslöt han sig
för att ha stulit pengar.
— Jag stal pengar en gång, men det är så
längesen, sade han.
Nu strök hon med handen på huvudet. Nu
hade han stulit pengar.
— Hur mycket? sade hon.
Han blinkade till så länge, att man nästan
kunde säga att han blundade, och gjorde en
snabb överräkning. Elva kronor kanske han
kunde säga.
— Jag stal elva kronor. För dem köpte jag
vykort och choklad.
— Var är vykorten? Har du dem i
spån-kofferten?
— Jag kastade dem i en sjö.
— Vilken sjö?
— Odensjön, från branta berget.
— När var det?
— Många år sen.
— För många år sen? Du är ju inte så
.många år.
— Jo, det är många år sen, jag var så liten,
så liten. Han tecknade med handen hur liten
han var. Han fanns knappt, han var
försvinnande, nästan mindre än pengarna han stulit.
Handen darrade när han mätte hur liten han
varit.
Fröken Tyra tog bort sin hand från huvudet.
I stället knäppte hon händerna över sin ena
knäskål och slog sakta på lek med de
sammanknäppta händerna mot knäet.
— Vi ska ordna upp det där så småningom,
sade hon. Kanske kan du en- gång lämna
tillbaka pengarna och få rent samvete.
Han hörde henne säga samvete och borrade
blicken i mattan. Samvetet hade för honom
formen av en kalv. Den kalv han dödat på
Tollene gård den där frisöndagen han skulle
ha men som kalven förstörde. Hur det var
visste minnet, att det var förfärligt visste
minnet, att det inte var så farligt visste ingen.
Tyra reste sig från stolen» Hon såg hans
bortkomna händer och hans förvända,
fjärr-aktiga blick.
— Vi kan fortsätta en annan gång, sade
hon, och det var som om hon nästan varit
skamsen. Hon gav honom två pepparkakor
från en skål.
Han bockade sig djupt och smög sig
baklänges ut genom dörren mumlande ett
grum-mel av oartikulerade tacksägelser. Hon drog
själv igen dörren och han gick och medan han
gick stirrade han i trasmattor och golv. All
hans synd var ännu fullständigt ouppklarad.
Skulle de någonsin få bukt med den?
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
